Vi såg en illa producerad dokumentär om Barack Obama och hans liv i Vita Huset häromdagen på TV4. Barack visade upp sitt hem och i någon sekvens flimrade en tavla på John F Kennedy förbi. Både jag och Amanda reagerade samtidigt. Vi tyckte att den var så fin, nästan magisk på något sätt. John F. Kennedy står med armarna i kors och blicken sänkt, som om han fattat ett mycket dystert beslut, inte för att han ville, men för att han var tvungen.Vi tyckte verkligen att den var fin.

Sen gick det några dagar och igår kväll började vi prata om tavlan igen. Den var VERKLIGEN fin, den där tavlan. Jag googlade på ”John f kennedey painting” och fick upp den nästan omedelbart.

Konstnären heter Aaron Shikler, fick jag veta. Så jag googlade igen på hans namn och lade till ”buy” och fick upp en sajt där man kunde köpa den. Så då gjorde vi det! Inramad och allt.

Det var en väldigt fin känsla. Vi köpte den! Jag trodde aldrig det om mig, förstår ni? Jag trodde aldrig jag skulle komma så långt, nå ända fram, ta det ända in i kaklet. Jag trodde jag skulle tappa det någonstans på vägen. Kanske när man skulle fylla i kortnumret, och jag upptäckte att jag hade plånboken i annat rum. Då trodde jag att jag skulle stänga fönstret och säga att jag tar det en annan gång. Men det gjorde jag inte.

I SAW IT THROUGH!

Och när jag får hem tavlan ska jag hänga upp den på väggen och den ska hänga där år efter år, som ett tecken på min karaktärsstyrka. Som ett bevis på att jag faktiskt åstadkommit saker. Och jag blir äldre och tavlan hänger kvar och när jag ligger på dödsbädden ska jag ligga och titta på den där tavlan, tänka på hur det gick till när jag beslutsfast köpte den och jag ska ligga där och mummel-rossla texten till ”My way” för mig själv, för precis så ska det kännas för mig. Det är som om varenda ord i den där låten handlar om mig, så känns det där jag ligger. Störd över liggsår, men stolt över att jag inte bara köpte tavlan – jag gjorde det på mitt sätt.