Vi var hos ett par härliga vänner som bor i Uppsala-trakten igår. De hade en egen sjö. Med kräftor! I skymningen åkte vi ut och lade i burarna och tidigt, vi sov över och tidigt imorse åkte vi ut med båten igen. Nu skulle vi hala upp det svarta guldet.

 

Jag fick dra upp burarna själv. Det var första gången jag fiskade kräftor på det sättet. Betet vi använde var strömming, kräftor är asätare, men vet ni en sak: det går faktiskt lika bra med bajsblöjor. Jag skojar inte. Min kompis Henrik fiskar alltid med bajsblöjor som bete.

 

Och detta är alltså min första kräfta för dagen! Inte så stor, inte så liten. Men ändå. Kräftor i ett sprucket krus är ändock alltid kräftor.

 

I den här buren hittade vi en snus. Vi funderade mycket på det. Kan det hända att det varit en tjyvfiskare här och kollat i burarna? Var det därför det var lite glest? ”Fy fan för tjuvfiskare”, sa mitt fiskesällskap och jag som ju faktiskt tjuvfiskat en gång, sa just ingenting.

 

Här är resultatet. 5 eller 6 kilo svenska signal!

 

Vi åkte hem och skulle koka dem. Men jag får alltid kval när jag ska koka kräftor. Jag tycker så synd om dem. Och dessutom vågar jag inte ta i dem. Amanda fick dela in dem i grupper om tio och så släppte vi ner dem i detta helvetes kokande vatten. Jag tyckte att de rörde på sig i panik länge där i grytan, men Amanda försäkrade att de dog omedelbart och att de inte alls rörde på sig. Nu ska de stå i sin lag i en dag eller två och sen blir det kräftmiddag här hemma. Undrar vilka jag ska bjuda. Det måste vara några soim verkligen uppskattar egenfångade svenska signal.