Amanda vakar varje natt. Ser till att Charlie har det bra. Hon har en utsökt radar när det gäller ljud från Charlie. Om Charlie vänder på sig i sängen sätter sig Amanda upp i sängen av ren reflex. Jag bara sover. Amanda kan ibland berätta att Charlie haft regelrätta skrikfester under småtimmarna som jag sovit igenom. När jag hör det där skäms jag. Varför vaknar inte jag av de här ljuden?

I gengäld försöker jag att ta hand om Charlie från tidig morgon till klockan nio eller så. Då kan Amanda sova ut och det är hon värd. Till detta har jag en inbyggd klocka. Jag vaknar av mig själv vid sex eller lite tidigare, för då vet jag att jag Charlie vaknar för gott. Då är det min tur. Efter en misslyckad gardinoperation står vi för tillfället helt utan mörkläggningsgardiner i sovrummet. Det innebär att Charlie numera vaknar tidigare. Och ni vet hur det är. Man är inte överförtjust i tanken på att gå upp klockan halv sex. Jag vaknar och vänder mig mot Charlie och önskar så att hon ska sova djupt en stund till.

Och då händer det allt oftare att hon redan ligger där klarvaken med blicken fäst i taket. Skräcken i det! Jag rycker till i sängen, stirrar på henne som om hon vore något obehagligt väsen som jag aldrig sett förut. En alf eller liknande.

Skräckstel ligger jag och betraktar henne. Försöker att inte röra mig, försöker att inte andas. Det frasar till i täcket och jag tänker “HELVETE!” Jag tittar bedjande på henne, liksom i smyg och tänker: “Somna om, somna om, somna om.”

Och så sträcker hon ut sina armar, de är så korta att de knappt når över hennes huvud. Hon gör en liten grimas och gruffar lite. Vänder på sig till höger och sedan till vänster. Och så börjar hon skrika.

Jag flyger upp ur sängen. River med mig nappen och gosefilten och flyr med henne ut i vardagsrummet. 

God morgon, Charlie!