Jag fick ett brev från staten. Det var ingen förfrågan eller propå – det var en kallelse. Det rörde sig om ett enkelt papper, en maskinskriven sida fylld med det formella språk som kännetecknar den svenska staten. Jag skulle infinna mig där och där vid den och den tiden för att staten skulle kunna avgöra om jag var fader till mitt barn eller inte.

En gift man och kvinna får ingen sådan kallelse. Staten räknar med gifta människors absoluta trohet och per automatik blir maken godkänd som pappa. I statens värld existerar inte utomäktenskapliga relationer över huvud taget. Men om man lever i något så tvivelaktigt som samborelationer så måste saken bevisas.

Så jag gick till den statliga myndigheten tillsammans med Amanda och det barn som jag ville hävda var mitt. En kvinna mötte oss vid dörren, sträckte genast upp händerna i luften och sa: “Med tanke på rådande virus tar vi int ei hand.” Vi blev placerade i två stolar med kvinnan mellan oss. Hon pratade sakralt, högtidligt och tystlåtet, som vore vi i en kyrka och andakten just skulle börja.

“Det här mötet har vi alltså för att avgöra om du är förälder till den här flickan”, sa hon och så tittade hon på mig länge, som om hon ville läsa min reaktion. “Jaha”, sa jag. Och så satt vi tysta, hon släppte mig inte med blicken och jag tyckte att det var så obehagligt att jag till slut tittade ner i bordet.

“Och då vill jag gärna veta följande. Bodde du och Amanda tillsammans mellan tiden första oktober och första december 2008?”

Och jag funderade i huvudet. Det gjorde vi väl? Första oktober? Ja. Det måste vi gjort.

“Ja, det skulle jag tro”, sa jag.
“Vi försöker att inte tro så mycket här. Kan du tänka efter?”
“Ja. Vi bodde tillsammans då.”

Kvinnan vände blicken mot Amanda, som nickade.

“Ja. Det gjorde vi”.

Hon tittade åter mot mig. Stirrade. Dödstirrade.

Kusliga kvinna, stirra inte på mig!

Tänkte jag. Jag förstod inte vad hon ville åstadkomma med den här tystnaden. Ville hon att jag skulle brista ut i gråt och hulkande skrika: “NEJ! JAG LJÖG! DET ÄR INTE MITT BARN! ALLT ÄR BARA EN LÖGN!”

“Vad bra. Då kan ni båda skriva under där och där, och sen skriver ni under där också och så sista pappret där.”

Vi skrev på och flydde ut på den solsjudande piazzan.