Under den här tiden på året äter jag kräftor varje dag. Jag ser alltid till att ha en hink i kylskåpet. Det är en härlig tid det här. Jag är fullständigt besatt i kräftor. Jag älskar dem gränslöst. Om jag inte äter kräftor blir jag en olycklig människa. Förstår ni hur mycket kräftor betyder för mig, nej, jag tror inte att ni gör det. Hur ska jag förklara?

Okej.

Imorse när jag vaknade och öppnade kylen för att ta ut smör och ost så fick jag syn på hinken med det röda guldet och då fick jag kväva en impuls att äta en snabb liten kräftjävel innan morgonkaffet. Jag fick brottas med mig själv för att inte göra det. Jag darrade på handen när jag passerade hinken och tog fatt i osten. Detta är sant. Jag ville så gärna ha den där kräftjäveln!

VILLE!
HA!
KRÄFTJÄVELN!

Allt det här kräftätandet har en baksida. Jag talar naturligtvis om ”kräftmagen”. Jag vet inte hur och varför, men kräftor är svårsmälta saker för människans mage. Och äter man ett redigt mål med kräftor så blir man väldigt lös i magen. Det där går ju över efter ett dygn och så tänker man inte mer på det. Men jag som äter varje dag… Ja, ni förstår kanske? Jag behöver inte gå in i detalj här. Men jag har ett litet helvete med magen min. Dygnet runt. Dag efter dag.

Det är det naturligtvis värt, så det är ingen idé att stå och väga för- och nackdelar, jag gör ingen pro et contra-lista på den saken. Det är som det är. Och om några veckor är kräftsäsongen över och då återgår både jag och min mage till normala aktiviteter.

Bra.
GOD MORGON!
Hoppas ni inte åt frukost när ni läste detta, då då.