Jag läser nystartade bloggar och gamla bloggar skrivna av pappor som berättar hur de får barn och så går det något år och så står de där med en uppslitande skilsmässa. Det barn som skulle föra mamma och pappa samman sliter dem istället ifrån varandra.  De säger att det är vanligt, det där. Att det händer mest hela tiden.

Kanske ska jag vara lite mer tacksam för att jag har det som jag har det. 

Jag känner mig fortfarande idag – och ännu mer nu än någonsin – så märkligt pirrig när jag är med Amanda. Som en nyförälskad. När jag kommer hem från jobbet stoppar jag in skjortan i byxorna och kontrollerar hur jag ser ut i håret innan jag går in. Det kittlar i magen när hon kysser mig. Jag känner mig ful och klumpig när jag befinner mig vid sidan av hennes elegans. Jag uppfattar henne fortfarande som så gnistrande vacker att jag måste vika ner blicken när hon tittar på mig länge. Jag vet ingen som säger mer intressanta saker än Amanda. Jag vill därför veta vad hon tycker om precis ALLT (och så händer det att jag gör de åsikterna till mina egna när hon inte är med). När jag träffar en kompis på stan och Amanda är med, så blir jag stolt och fånig. När Amanda säger att hon älskar mig blir jag lite svag i benen och väldigt lycklig. Och så rodnar jag.

Det här är ingen kärlek som falnar eller försvinner. Den blir ju bara starkare.

Och nu, med Charlie.

Jag ser på vår dotter där hon cyklar på rygg i sängen och Amanda som står lutad över henne och trycker henne i magen och säger “OJ” och känner bara en omskakande lycka. Jag önskar inget mer än detta. Tillsammans med kvinnan jag älskar har jag bildat en familj. Jag är inte längre en och inte heller två. Jag är tre och vi är familjen Schulman.

Det är så fint, det här.