Finns det något mer sorgligt än enkelrum på hotell? Jag tror inte det. Jag är i Göteborg och ska just lägga mig i min smala säng. Jag har varit med i Debatt i SVT och det var säkert trevligt, men nackdelen är att jag inte kommer hen. Jag blir kvar här över natten. Det här är första gången någonsin som jag sover utan Charlie. Det känns idiotiskt och fel. Jag ringer Amanda och hör hennes ljuvliga röst och i bakgrunden hör jag hur Charlie grymtar lätt i en dröm. Och jag är i Göteborg.

Jag och Amanda är inte vana vid att prata med varandra på telefon. Vi är vana vid att vara med varandra. Vi måste uppfinna de här telefonsamtalen på nytt. Jag frågar hur Charlie mår. Jo då, hon mår bra. Jag frågar om kommentarerna i den här bloggen har rätt när de säger att vår bil är bajsbrun och Amanda svarar att den inte alls är bajsbrun. Den är guldbrun. Jag frågar vad hon har gjort ikväll och hon svarar att hon kollat på Idol.

Det tar tid, men till slut blir samtalet trevligt. Men jag vill inte tala med Amanda på telefon. Jag vill vara med henne. Och jag vill be både Charlie och Amanda om ursäkt. Det här var en idioti som jag inte gör om. Om några timmar är det morgon. Jag har ändrat planet hem. Jag tar det första, det som går 06.40.