Sitter på tåget på väg hem till min familj. Amanda säger att hon ska göra biff Rydberg. Vad sa ni nu då? Biff Rydberg! Därför äter jag ingenting på tåget. Frågan är om jag skulle gjort det ändå. Maten ombord på X2000 är för bedrövlig. Man får köpa en låda som man micrar själv i ett hörn och sen intar man ett ståbord och äter. Som jävla boskap. Vad hände med det där sköna bistrotänket? Minns ni hur det kunde vara förr om åren? Man gick in, slog sig ner, beställde en flaska vin och såg hur Sverige ilade förbi ens fönster. Jag minns det där så tydligt. Det var så otroligt fint. Man kände att man var i rörelse, och man tog ett glas vin och ett glas till och man kände hur en hinna mellan mig och ledsamheten växte fram. Jag är alldeles död efter denna dag. Jag har saxat mellan montrar. Det var roligt, framför allt var det roligt med mitt egna seminarium. Att det kom så mycket folk! Jag vill tacka er för det. Förlåt att jag var så rörig och nervös. Jag smälter intrycken. Jag tänker på Stefan Einhorn. Han sa till mig att han hela tiden blivit ombedd att debattera mot mig eftersom han är så snäll och jag är så elak. Han skrattade, men jag tyckte inte det var så kul. Så försvann han och kom tillbaka. Då kallade han mig ”elaka Alex”. Sen försvann han igen och kom tillbaka. Då berättade han för min förläggare att han blivit ombedd att debattera mot mig eftersom han är så snäll och jag är så elak. Då gick jag. Jag tycker inte att jag är elak. Och jag tyckte inte att han var särskilt snäll. Om det var någon som var elak, så var det han. Tog just en kaffe och en Toblerone i Bistron. Toblerone! Vad sa ni nu? Det blev priceless för mig.