Jag var med i Singing Bees välgörenhetsprogram igår. Jag delade loge med Peter Wahlbeck och jag tyckte det var så kul att träffa honom, för han är verkligen en favorit. Men han betedde sig underligt. Plötsligt slet han fram en dragkrok och sa: ”Vet du hur mycket pengar vi kan tjäna på dragkrokar, du och jag?” Och så tog han fram en massa sedlar som han hade i fickan och skrattade som en skurk. ”Så här mycket pengar”, skrek han. Tydligen tillverkar han dragkrokar och säljer till bilåterförsäljare.

 

Vi hade genomgång med alla deltagare inne i studion. De sa var vi skulle stå och var vi inte skulle stå och viktigast av allt: ”Prata nära micken!” Men jag vill inte prata nära micken, för hur skulle man kunna veta var den micken befunnit sig förut? Vilken smittad svinis-mun hade varit nära den innan mig?

 

Plötsligt blev det liv på Hannah Widell. ”SÅ STAVAR INTE JAG MITT NAMN”, skrek hon och då sa studiovärden att de skulle fixa det och då sa Hannah Widell ”det hoppas jag verkligen” och så lade sig åter lugnet.

 

Studiomannen hade bekymmer med Peter Wahlbecks skjorta. Han sa att ”den kryper i bild”. Tydligen gör småmönstrade saker det. Tv-apparaterna kan inte hantera informationen och så börjar skjortan krypa i bild. Studiomannen bad honom byta skjorta, men Peter vägrade! ”JAG VILL KRYPA”, sa han.

 

Sen fick vi mat i väntan på att vi skulle börja spela in. Riktigt lyxmat, inte sant! Pasta och ketchup, som jag älskar!

 

Lika glittrigt som det var inne i studion, lika fult och smutsigt var det en meter bakom den. Jag bestämde mig för att gå på tur.

 

Jag hittade en konfettimaskin. Herregud. Hur länge har jag velat ha en sådan? I 30 års tid! Och nu stod den där, inom räckhåll för mig. Jag frågade om någon använde den, och då svarade de att den används till Filip och Fredriks program. ”Jaha”, sa jag och gick vidare.

 

Vid publikingången låg papper och pennor. Publiken skulle innan inspelningen skriva på ett tysthetslöfte. Jag såg ner i den där pennskålen och vet ni vad jag tänkte på? Just det. Svinis.

 

Vi kom in i studion som nu var fylld av publik. Publiken betedde sig rätt märkligt, det måste man säga. De satt hela tiden och vinkade. Oklart varför. Jag tyckte det såg så mysko ut att jag var tvungen att ta en bild på dem.

 

Sen började vi. Jag sjöng ”My heart will go on”, sjöng lite fel och åkte ut ur tävlingen. Men det blev något fel på någon kamera och de var tvugna att ta om. Så de bad mig att komma upp på scen och sjunga fel igen, så att jag kunde åka ut igen. Förnedring! Sen satte jag mig i publiken med de andra som åkte ut.

 

Och vad gör man i publiken? Jo, man måste le tillgjort och se glad ut och applådera. Där ser ni mitt tillgjorda leende. Sen åkte jag hem, fy fan.

Har varit på inspelning hela dagen, berättar mer sen, och när jag kommer hem möts jag av den här synen och då blir jag så lugn och varm och lycklig att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Gud, vad jag älskar den där ungen. 

Vi såg en illa producerad dokumentär om Barack Obama och hans liv i Vita Huset häromdagen på TV4. Barack visade upp sitt hem och i någon sekvens flimrade en tavla på John F Kennedy förbi. Både jag och Amanda reagerade samtidigt. Vi tyckte att den var så fin, nästan magisk på något sätt. John F. Kennedy står med armarna i kors och blicken sänkt, som om han fattat ett mycket dystert beslut, inte för att han ville, men för att han var tvungen.Vi tyckte verkligen att den var fin.

Sen gick det några dagar och igår kväll började vi prata om tavlan igen. Den var VERKLIGEN fin, den där tavlan. Jag googlade på ”John f kennedey painting” och fick upp den nästan omedelbart.

Konstnären heter Aaron Shikler, fick jag veta. Så jag googlade igen på hans namn och lade till ”buy” och fick upp en sajt där man kunde köpa den. Så då gjorde vi det! Inramad och allt.

Det var en väldigt fin känsla. Vi köpte den! Jag trodde aldrig det om mig, förstår ni? Jag trodde aldrig jag skulle komma så långt, nå ända fram, ta det ända in i kaklet. Jag trodde jag skulle tappa det någonstans på vägen. Kanske när man skulle fylla i kortnumret, och jag upptäckte att jag hade plånboken i annat rum. Då trodde jag att jag skulle stänga fönstret och säga att jag tar det en annan gång. Men det gjorde jag inte.

I SAW IT THROUGH!

Och när jag får hem tavlan ska jag hänga upp den på väggen och den ska hänga där år efter år, som ett tecken på min karaktärsstyrka. Som ett bevis på att jag faktiskt åstadkommit saker. Och jag blir äldre och tavlan hänger kvar och när jag ligger på dödsbädden ska jag ligga och titta på den där tavlan, tänka på hur det gick till när jag beslutsfast köpte den och jag ska ligga där och mummel-rossla texten till ”My way” för mig själv, för precis så ska det kännas för mig. Det är som om varenda ord i den där låten handlar om mig, så känns det där jag ligger. Störd över liggsår, men stolt över att jag inte bara köpte tavlan – jag gjorde det på mitt sätt.

 

Jag läser varenda liten rad om svinis. Tar del av rapporterna om dödsfall, misstänkta dödsfall, riskgrupper och vaccindiskussioner. Jag kan allt om detta virus.

Och varje människa jag möter på stan synar jag från huvud till tår och så tänker jag: ”Är det du och din smitta som kommer att innebära min död?”

Jag lever numera ett liv där jag väljer bort hudkontakt i möjligaste mån. Men jag gör det diskret. Jag skulle aldrig göra som tanten på banken, för den tanten har missat något viktigt. Jag vet nämligen hur det ligger till. Jag vet att det finns många som mig där ute, folk som är lika rädda som jag för svinis.

Men jag vet också att det finns lika många som bara rycker på axlarna. De skrattar bakom våra ryggar! De förlöjligar oss och våra nojor. De tar varken oss eller den sjukdom som kommer att innebära vår död på allvar. Och man vill ju inte bli töntifierad. Man vill inte vara ”en av dem”. Därför gäller det att undvika hudkontakt, men inte bara det: det gäller att göra det utan att vederbörande vet om att man undviker den.

Ibland är det en enkel sak, som på Ica, då jag väljer att mycket hastigt sänka handen precis när damen i kassan ska ge mig växeln. På så sätt GER hon mig aldrig växeln, hon SLÄPPER den till mig och jag undviker all onödig hudkontakt. Hon kanske stirrar lite, men det får hon göra.

Men ibland blir det svårare. I helgen var jag på den årliga tv-galan Kristallen för att dela ut pris och ni vet ju hur det är när branschkollegor möts. Det är ett jävla hälsande och hallåande.

Den där kvällen. Hur ska jag beskriva det? Jag kände mig ungefär som man kan tänka sig att en flipperkula med väggnoja känner sig.

Jag undviker allt och alla. Jag står i ett hörn i det som kallas green room och låtsas tala i telefon. När någon jag känner går förbi vinkar jag tyst och glatt och pekar på telefonen och de nickar och vinkar och går vidare. Och allt går så bra. Men så blir jag slarvig. Ofokuserad.

”Nämen, hallå, Alex!” Jag känner igen rösten mycket väl. Jag vänder mig om. Där står Petra Mede och varenda por i henne andas SJUKDOM och VIRUS. Jag ryggar tillbaka, men det är för sent, hon står för nära. Hennes armar är utsträckta. Hon går för kramen. Det är inte sant. Hon gör det, hon går för den. Och jag kan inte värja mig, jag kommer inte undan. Vi omfamnar varandra.

Sedan dess har jag mått dåligt. Det liksom ligger något och bubblar i mitt system. Ett embryo till halsont, som visar sig bara i en harkling då och då. Jag har

inte huvudvärk, men jag har NÄSTAN huvudvärk, om ni förstår känslan. Jag har inte sjukdomen, men den gör sig redo inom mig. Den mobiliserar sig.

Och när jag dör om en vecka så vill jag att ni ska veta något: Det var Petra Mede som dödade mig.

Jag bad en förbipasserande ta en bild med min nya kamera idag när jag var och fikade. Och jag tänkte på det där vi satt – vilket rövgäng! Tre mödrar, tre fäder, tre barnvagnar – tre barn. En av oss ammade, en annan matade sitt barn med sörja och en tredje stod lutad över barnvagnen och sa PLUTTIS, LILLA PLUTTISEN väldigt högt. Jag tänkte väl inte så mycket på det där, men så kom två killar in genom dörren. De såg oss, hörde skriken och jollren och såg den utspillda mjölken på bordet. Så böjde de sig mot varandra, överlade i några sekunder och så vände de på klacken och gick.

Vet ni hur jag kände mig då? Jag kände mig provocerad! Hela den där scenen väckte anstöt hos mig. Var vi smutsiga? Hade vi svinis? Tyckte de att hela stället var infekterat bara för att vi satt där med våra sötisar?

Det är först nu när jag sitter här med datorn som jag kommer att tänka på alla de gånger jag själv hört de där skriken, mumlat ”olidligt” för mig själv och lämnat stället. Vilken perspektivförskjutning.

 

Charlie glad och på lekhumör. Hon tycker om att få pussar när hon ser ut sådär.

 

Charlie busig och lite full i fan. Så här ser Charle ut sekunderna innan hon bajsar i blöjan.

 

Charlie trött och uttråkad. Så här ser hon ut sekunden innan hon antingen somnar eller börjar skrika som en besatt.

 

Charlie uttråkad. Så här ser hon ut när man sagt ”pussi-pussi-puss” till henne för många gånger.

 

Charlie uppmärksam. Så här ser hon ut när jag pratar med henne och introducerar nya, avancerade ljud av typen ”aoo”.

 

Charlie drömmer om att spela piano. Så här ser hon alltid ut när hon sover.

 

Charlie snäll. Så här ser hon ut när hon sovit länge och just fått mat och ingenting kan få henne att bli ledsen.

 

Charlie kulturposerande. Så här ser hon ut när hon funderar mycket på huruvida hon ska ställa till ett helvete eller bara somna om.

 

Charlie skeptisk. Så här ser hon ut när man bär på henne för mycket, lyfter henne hit och dit.

 

Charlie världens sötaste bebis. När hon ler på det där sättet så smäller både jag och Amanda nästan av. Vi kan inte riktigt hantera det. Hon är så söt.

 

Charlie gullig med flit. Så här ser hon ut när hon vill charma oss. Hon brukar vara ute efter något. Mer mat eller så.

 

Charlie kittlig under fötterna.Så här ser hon ut när man trycker på hennes fotsulor och säger ”kille-kille-kill”.

 

Charlie ondskefull. Så här ser hon ut när hon smider planer på att förgöra världen.

 

Charlie ledsen. Så här ser hon ut när hon just påbörjat en mycket lång skrikfest.

 

Charlie förvirrad och sorgsen. Så här ser hon ut när hon just vaknat och inte riktigt vet någonting alls.

 

Charlie ointresserad. Så här ser hon ut när man vill leka och gulla och gosa, men Charlie tycker att det är tråkigt.

Kvällen började med att jag satt i vardagsrummet och skrev krönikan till Aftonbladet och Amanda gjorde i ordning mat i köket. Så ropade hon ”maten är klar” och då gick jag in och upptäckte ett paket på tallriken. Jag öppnade och såg att det var precis vad jag önskat mig mest av allt så väldigt länge – en riktigt bra kamera! Alltså, en superbra kamera! En Canon G10! Jag har varit så ledsen för de skitbilder jag tar med min Iphone. Nu kan jag ta bra bilder! Bara jag lär mig kameran. Det här var den första bilden jag tog. Det kom ingen blixt, men den blev fin ändå.

 

Jag tog kanske 100 bilder på fem minuter. Experimenterade och provade. Det blev mest skitbilder av den här typen, men på något sätt så kändes som att alla bilder blev bra.

 

Sen hade Amanda köpt kräftor som överraskning, som jag satte i mig helt själv, för Amanda kan inte äta kräftor för då får Charlie lika ont i magen som jag.

 

Amanda gjorde risotto på pilgrimsmusslor till varmrätt. Tallriken såg ut sådär som den gör på fin restaurang, eller hur? Nu fungerade blixten plötsligt. Jag vet inte vad jag gjorde, måste tryckt på någon knapp.

 

Sen ville jag bara ta bilder. Här provade vi självutlösaren. Den fungerade bra! Nu försvann blixten igen.

 

Sen tog jag en massa struntbilder igen. Där kan ni se vår eldstad och vår drinkvagn och bokhyllan med alla böcker jag påstår mig ha läst.

 

Amanda satte sig i soffan och jag gick runt och tog en massa bilder.

 

Sen satte jag på tv:n och då kom mitt favoritprogram – V! När jag var barn var jag precis i den åldern att jag fick titta på det om jag GICK OCH LADE MIG OMEDELBART EFTER PROGRAMMET ÄR SLUT.

 

Sen gick vi och lade oss. Imorse tog jag ut Charlie på promenad och det här var den första bilden jag tog på henne med min nya kamera!

Jag fick ett brev från staten. Det var ingen förfrågan eller propå – det var en kallelse. Det rörde sig om ett enkelt papper, en maskinskriven sida fylld med det formella språk som kännetecknar den svenska staten. Jag skulle infinna mig där och där vid den och den tiden för att staten skulle kunna avgöra om jag var fader till mitt barn eller inte.

En gift man och kvinna får ingen sådan kallelse. Staten räknar med gifta människors absoluta trohet och per automatik blir maken godkänd som pappa. I statens värld existerar inte utomäktenskapliga relationer över huvud taget. Men om man lever i något så tvivelaktigt som samborelationer så måste saken bevisas.

Så jag gick till den statliga myndigheten tillsammans med Amanda och det barn som jag ville hävda var mitt. En kvinna mötte oss vid dörren, sträckte genast upp händerna i luften och sa: “Med tanke på rådande virus tar vi int ei hand.” Vi blev placerade i två stolar med kvinnan mellan oss. Hon pratade sakralt, högtidligt och tystlåtet, som vore vi i en kyrka och andakten just skulle börja.

“Det här mötet har vi alltså för att avgöra om du är förälder till den här flickan”, sa hon och så tittade hon på mig länge, som om hon ville läsa min reaktion. “Jaha”, sa jag. Och så satt vi tysta, hon släppte mig inte med blicken och jag tyckte att det var så obehagligt att jag till slut tittade ner i bordet.

“Och då vill jag gärna veta följande. Bodde du och Amanda tillsammans mellan tiden första oktober och första december 2008?”

Och jag funderade i huvudet. Det gjorde vi väl? Första oktober? Ja. Det måste vi gjort.

“Ja, det skulle jag tro”, sa jag.
“Vi försöker att inte tro så mycket här. Kan du tänka efter?”
“Ja. Vi bodde tillsammans då.”

Kvinnan vände blicken mot Amanda, som nickade.

“Ja. Det gjorde vi”.

Hon tittade åter mot mig. Stirrade. Dödstirrade.

Kusliga kvinna, stirra inte på mig!

Tänkte jag. Jag förstod inte vad hon ville åstadkomma med den här tystnaden. Ville hon att jag skulle brista ut i gråt och hulkande skrika: “NEJ! JAG LJÖG! DET ÄR INTE MITT BARN! ALLT ÄR BARA EN LÖGN!”

“Vad bra. Då kan ni båda skriva under där och där, och sen skriver ni under där också och så sista pappret där.”

Vi skrev på och flydde ut på den solsjudande piazzan.

Från: john Lindblom <johnlindblom41@hotmail.com>
Datum: 4 september 2009 08.55.13 CEST
Till: <alex.schulman@aftonbladet.se>
Ämne: Hej

Att skriva krönikor och bloggar om att vara nybliven pappa är svårt. Eftersom tre av fem läsare redan har detaljerade egna erfarenheter och eftersom 650 svenskar redan skrivit/talat i media om sina upplevelser som föräldrar gäller det att hela tiden komma med något ”nytt”.

Tycker inte att du lyckas.

Du ger sken av att det som hänt er är lite unikt, vilket säkert retar fler än mig.

Lite självdistans skulle inte skada.  Era pappaanalyser lanseras lite väl sent här på jordklotet, ha det i åtanke när du författar nästa gång.

I alla välm.

/John

Från: <alex.schulman@aftonbladet.se>
Datum: 4 september 2009 11.15.34 CEST
Till:  john Lindblom <johnlindblom41@hotmail.com>
Ämne: RE: Hej

Hej John!

I vanliga fall skulle jag nog inte ens svarat på ditt brev, för det tar alldeles för mycket av min tid att hela tiden förklara något väldigt enkelt: man behöver inte läsa en rad av det jag skriver om man inte vill.

Men jag vill passa på att en gång för alla gör en viktig sak klar. Jag vill inte alls ge sken av att det som hänt oss är “lite unikt”. Jag vill ge sken av att det är MYCKET unikt. Det är alldeles enastående unikt. Det är över alla gränser unikt.

Jag hör ofta den här typen av trubbiga taffligheter till argument – att man inte är unik bara för att man fått barn. Si och så många miljoner människor blir gravida varje år. Si och så många miljarder människor har fött barn genom åren. Man ska inte tro att man är speciell!

De här argumenten kommer i regel från små människor som inte förstått något viktigt: för mig kommer mitt föräldraskap och mitt barn alltid vara unikt. Och för alla andra nyblivna mödrar och fäder också. Det kan varken du eller någon annan ändra på. Och kanske kommer du att känna samma sak när föräldraskapet välsignar också dig!

Du är alltså inte ensam om att uttrycka dig på det här nedsättande viset.
Du är med andra ord inte unik.
Som jag.

Allt gott

Alex

Det händer allt oftare numera, att jag vaknar upp utan att veta vem jag är och vad jag heter och var jag är. Det går över efter en sekund – ibland kortare tid än så – då sammanhangen lägger sig till rätta och jag får en uppfattning om tiden och rummet och jag inser att allt är som det ska vara – jag, Alex Schulman, ligger här i samma säng som jag somnade i och där ligger Amanda och där ligger Charlie och allt är som det ska vara. Och så börjar världarna att rulla, jag går upp och gör min morgontoalett.

Men jag intresserar mig mer och mer för den där sekunden då allting är ingenting. Den sekunden då hjärnan febrilt försöker hitta pusselbitarna och blixtsnabbt lägga dem till rätta för att skona mig från vansinne. Det är en sekund av absolut kaos, inre panik, jag är aldrig så rädd som under den sekunden, för allt är plötsligt så främmande. Jag ÄR ingen alls. Jag är kapad från verkligheten. Jag befinner mig i ett tomrum vars meningslöshet skrämmer mig till vettet.

Jag vet att om det går fem sekunder till i det tillståndet så blir jag galen i huvudet.

Jag tänker mycket på det just nu, framför allt när jag ser Charlie vakna. Det sker aldrig problemfritt. Jag ser i hennes ögon hur hon vaknar i samma skräck som jag själv känner ibland om morgonarna – vem är jag, var är jag, varför är jag här?

Skillnaden mellan mig och Charlie är att hennes tillstånd är permanent. Det går en minut och hon befinner sig fortfarande i samma fasansfulla sits. Det går fem minuter och hon vet fortfarande inte om att hon är en människa. Det går en halvtimme och jag böjer mig fram och tittar på henne och hon besvarar min blick. Men hon vet inte vad en blick är, hon vet inte om att hon äger ett par ögon. Hon vet inte vad hon ser. Allt är bara ljus och mörker och knappt det.

Ibland händer det att jag blir irriterad på Charlie när hon skriker.
Men om man tänker på den skräck hon måste känna så är det lätt att förstå henne.
Hon vet inte om att hon är människa.
Jag skulle också skrika om jag vore i hennes sits.