Jag har fått en hel del mejl från folk som undrar om jag har någon boksignering inplanerad. Men ända sedan min signering i Sollentuna där er enda person kom fram under den mest pinsamma timmen i mitt liv så har jag bestämt att jag inte ska ha några flera sådana tillställningar. Däremot kan ni alltid komma förbi här idag, så kan jag skriva i era böcker.

Jag sitter hela förmiddagen på Café Mocco på Nybrogatan 61 i Stockholm.

Vi ses kanske!

Under den här tiden på året äter jag kräftor varje dag. Jag ser alltid till att ha en hink i kylskåpet. Det är en härlig tid det här. Jag är fullständigt besatt i kräftor. Jag älskar dem gränslöst. Om jag inte äter kräftor blir jag en olycklig människa. Förstår ni hur mycket kräftor betyder för mig, nej, jag tror inte att ni gör det. Hur ska jag förklara?

Okej.

Imorse när jag vaknade och öppnade kylen för att ta ut smör och ost så fick jag syn på hinken med det röda guldet och då fick jag kväva en impuls att äta en snabb liten kräftjävel innan morgonkaffet. Jag fick brottas med mig själv för att inte göra det. Jag darrade på handen när jag passerade hinken och tog fatt i osten. Detta är sant. Jag ville så gärna ha den där kräftjäveln!

VILLE!
HA!
KRÄFTJÄVELN!

Allt det här kräftätandet har en baksida. Jag talar naturligtvis om ”kräftmagen”. Jag vet inte hur och varför, men kräftor är svårsmälta saker för människans mage. Och äter man ett redigt mål med kräftor så blir man väldigt lös i magen. Det där går ju över efter ett dygn och så tänker man inte mer på det. Men jag som äter varje dag… Ja, ni förstår kanske? Jag behöver inte gå in i detalj här. Men jag har ett litet helvete med magen min. Dygnet runt. Dag efter dag.

Det är det naturligtvis värt, så det är ingen idé att stå och väga för- och nackdelar, jag gör ingen pro et contra-lista på den saken. Det är som det är. Och om några veckor är kräftsäsongen över och då återgår både jag och min mage till normala aktiviteter.

Bra.
GOD MORGON!
Hoppas ni inte åt frukost när ni läste detta, då då.

Det hör till den här historien att jag idag bar beige jacka och beiga byxor. Jag kan inte så mycket om mode och dessutom är jag färgblind, så vad vet jag – kanske såg jag ut som en idiot i de där kläderna.

Jag arbetade på ett café inne i stan idag. När klockan blev fem packade jag ihop och gick. Precis utanför cafét satt Martin Björk i en bil. Han hade vevat ner rutan och pratade med något kompisgäng som satt på caféets uteservering. När han såg mig komma gående tutade han till och jag vinkade glatt tillbaka. Och så ropade han:

”Nämen, är det inte lilla friluftsmulle som är ute på promenad!”

Samtidigt som jag försökte förstå vad han menade så började hans kompisgäng skratta hysteriskt. Det var tydligen menat som en lustighet, förstod jag då. Jag vände mig om och såg det där gänget sitta där och fnissa och jag kände mig alldeles bortgjord där jag stod i mina beiga kläder.

Det där var ju ingen fara, men jag kunde ändå inte låta bli att känna obehag åt denna förnedring i det lilla, för den påminde så otroligt starkt om min skoltid.

Sen gick jag till min bil och när jag tog fram bilnyckeln tänkte jag fånigt nog.

Jag har bil.
Jag är vuxen.

Och då mådde jag faktiskt mycket bättre igen!

Jaha, här sitter jag med mitt kaffe och läser bebis-sajter, det kunde man väl aldrig tro för ett år sedan. Så tänker jag och mumlar “hå hå jaja” för mig på gubbigt sätt och dricker lite mer kaffe och hittar en sajt där man diskuterar på vilket sätt man ska prata om det kvinnliga könsorganet för barn. De är alldeles vilda i den här diskussionen. Det gäller att vara konsekvent och det gäller att redan från det att barnet föds ha en hållning i frågan.

De flesta väljer att kalla organet för snippa. Varje gång jag hör ordet snippa tänker jag på “snipa” och snipa är en såsskål och de inre bilderna möter varandra och jag ser framför mig ett kvinnligt könsorgan som det rinner sås från och det tycker jag inte alls om.

Därför måste jag ha ett annat ord. Jag har länge haft ordet “Maj-Lis” som favorit, men det känns inte lika aktuellt med tanke på att min bästis Klas och Josefin har valt att döpa sin dotter till just det.

Någon har föreslagit “kussimurra”, men det går inte ihop för mig. Ordet “murra” ger en bild av att något är “murrigt” och hos ett spädbarn finns det väl inget murrigt just med den kroppsdelen?

Samma sak gäller mus. Möss har ju behåring och, ja, jag behöver kanske inte utveckla resonemanget?

Och ordet ”pulla”, nej, ja vet inte. Jag uppfattar ”pulla” som ett verb för något som man kanske inte behöver introducera för sitt spädbarn.

Och ord som grotta, slida och muff känns alla lite för “vuxna”, inte sant.

Det är svårt. Men efter vilda inre diskussioner under förmiddagen har jag nu kommit fram till en lösning. Vad säger ni om ”fiffi”? Låter inte det fint och sött och härligt och oskyldigt.

Fiffi!

Jag gillar det. Eller påminner det om en hund? Nu blir jag förvirrad.

Har ni några förslag?
Vad ska man kalla det kvinnliga könsorganet när man pratar med barn?

Herregud.
Har nog aldrig stött på en mer enerverande människa.
Vad håller han på med?
Varför petar han på mig?
Varför gör han sådana konstiga grimaser?
Är han utvecklingsstörd, kanske?
Han förnedrar ju sig själv.
Det är…Jag hittar inte ordet…
Genant!
Det är vad det är.
Kan han inte bara lägga av.
Den här killen måste uppsöka någon.
Han behöver PRATA med någon.
Och jag som bara ville sitta här i lugn och ro.
Vara i fred.
Lägga upp lite planer för dagen.
Och så kommer den här stackars dåren med sina läskiga rullande ögon.
Vad vill han?
Ska jag le?
Så. Jävla. Tröttsamt.
Okej.
Bra så?
Bra.
Herre. Gud.

Putti-putt!
Putti-putti-putti-putt!
Killi-kill!
Här kommer en myra på magen!
Krypi-krypi-krypi-killi-killi-kill
Killi-killi-killi- killi-killi-killi- killi-killi-kill
Oj, hon biter dig i magen!
Myran bet dig i magen!
Oj, vad läskigt, va!
Nutti-mutti!
Ska du le för pappa, då?
Hej sötis, ska du le lite då?
Lite lite lite granna
Missimiss!
Missi-missi-missi-miss
Är du killig bakom örat?
Killi-kill!
Charlie!
Killi-kill!
JA! DU LER!
TITTA!
Älskling, du log för mig!

Jag stiger upp, lägger Charlie på skötbordet och inser genast: ”Jaha. Det är en sån dag.” Inga leenden, inga skratt, inga busiga blickar. Bara ett dystert stenansikte.

Jag trycker Charlie i magen och säger ”tut-tut”. Jag trycker henne en gång till. Jag pussar henne på naveln. Jag kittlar under hennes fötter och jag säger ”killi-killi-killi” i falsett när jag gör det. Men det händer ingenting. Charlie vägrar le.

Jag börjar prata med henne. Frågar henne hur natten har varit, men då vänder hon bara bort blicken. Och jag konstaterar ännu en gång: ”Jaha. Vi har en sån morgon.”

Häromdagen var vi på middag hos Calle och hans Anitha. När vi skulle åka hem såg vi en mycket sympatisk lapp i deras hiss där alla grannarna bjöds in för att inviga en ny härlig träfflokal i huset. Det skulle bli tipspromenad, kaka, korv och saft. Helt enkelt en 100% trevlig inbjudan som ingen skulle kunna reta upp sig på.

Men jag skrev en liten hälsning från Calle som kanske har gjort att de inte hälsar på honom i lika hög grad i trappen numera.

Var har elaka Alex tagit vägen, brukar ni fråga er i kommentarsfältet.
Är han helt borta han, undrar ni.

Här är han *hånskrattar*
HA HA HA! Hör ni hur jag skrattar? HA HA HA

Jag har låtit ett dokumentärfilms-team följa mig i vardagen. Kanske finns det intresse hos er att följa min kulturresa, se vad jag gör och hur jag tänker. Här är vad de kom hem med efter Kristallen-galan.

Jag och Charlie går ner till sjön. I bastuhuset hittar vi ett kastspö. Jag ställer mig på den plats där jag brukade stå som barn och när jag kastar ut kommer plötsligt allt tillbaka. Kaströrelsen, känslan av hur guldmattan på sjön värmer mig liksom underifrån, den vänliga vinden i nacken, björkrassel längs strandlinjen, ljudet av bil på grusväg på andra sidan sjön, en mygga som tar chansen när han ser att jag har båda händerna upptagna, känslan av hur tiden inte har någon som helst betydelse.

Jag står där i en timme. Charlie är vaktar över händelserna i sin barnvagn, men slarvigt nog har hon somnat på sin post. Plötsligt rycker linan till. Blodet rusar till, jag kämpar plötsligt mot en fisk nere i det svarta. Jag blir klumpig och rädd, rycker för hårt, drar in för snabbt. Det är inte skicklighet som gör att jag får upp fisken på land, men det får jag. Det är en abborre, när den ligger där på marken och häver sina gälar i kramp kommer jag att tänka på astmatikerna i filmerna som inte hittar sin medicinering. Det är en tyst panik hos den där fisken som jag finner obehaglig. Jag tycker mycket synd om fisken.

Jag försöker lossa kroken, men jag vågar inte ta i fisken. Jag har exakt samma skräck för fiskar nu som jag hade då. Ingenting har förändrats. Jag sitter på knä på tryggt avstånd och funderar på vad jag ska ta mig till. För att slippa ta i fisken använder jag en flipflop-toffla och spjärnar med, lossar kroken och stjälper över den i hinken. Det är verkligen ingen stor abborre, det där.

När jag var barn lade vi nät med pappa. Om vi fick fisk sprang vi alltid upp och visade den för mamma som satt i sin solstol och drack sitt morgonkaffe. Farten vi hade på den där stigen upp mot huset, den var enorm. “Tre abborrar och en gädda”, skrek vi och mamma tittade ner i hinken och sa “jösses” och så vände vi tillbaka, liksom i farten, för att titta på när pappa rensade dem. Nu springer jag upp för att visa Amanda min abborre, men hon har somnat så jag vänder tillbaka ner och funderar på vad jag ska ta mig till med den här lilla fisken. Jag kommer aldrig våga rensa den själv. Det finns inte en chans.

Jag kastar några gånger till, men får inget napp. Sjön känns plötsligt ointresserad. Det är som om den där abborren var den sista fisken i sjön. Efter en stund trasslar linan ihop sig i spöet. Jag vet inte vad som hände. Och jag försöker fixa till det, men det blir värre. Till slut är det så trassligt att jag får ångest. Jag blir frustrerad, börjar rycka och slita, jag säger “helvete” för mig själv och till slut är skadan så stor att hela spöet känns oåterkalleligt ur funktion. Jag ger upp. Exakt samma svaga ansvarskänsla nu som jag hade då. Jag är 33 år gammal och gömmer undan spöet i bastuboden, det där får någon annan ta hand om en annan gång.

Jag tar hinken och häller ut fisken i sjön igen. Men den har legat för länge där, den orkar inte räta på sig. Den är död eller döende och ligger och guppar med vita sidan upp en stund innan den driver ut och sedan försvinner ner i djupet.

Jag tyckte det var så dystert att se. Jag går upp med Charlie till huset och lägger mig i mammas solstol och väntar på att någon av mina två tjejer ska vakna.