Det var så roligt sist. Nu gör vi om det.

Skriv förslag i kommentarsfältet på rubriken till mitt nästa inlägg. Så väljer jag den rubrik jag finner mest intressant och så skriver jag en text om det.

Kul!

Borde skriva klart manuset, men läser istället bloggkommentarer. Ni talar en del om min matta. Den ni ser i bild bakom Charlie på den här bilden:

En person vid namn Sickan skriver så här:

Och då blir man ju lite nedstämd, självfallet. Det var inget roligt att höra att jag har en ful matta. Man kanske borde hiva den i sopen. Men så läser jag Natalie:

Vad förvirrande allt blev. Sickan hatar den, Natalie älskar den. Själv står jag nu rådvill. Hur ska ni ha det nu egentligen, kära läsare? Är mattan jävligt snygg eller är den jävligt ful?

Jag var med i TV4:s Nyhetsmorgon imorse för att tala om min predikan idag och Charlie tog sin nappflaska, sin napp och satte sig i sin babysitter för att titta på det.

Hon tyckte det var roligt och intressant! Hon tyckte att jag sa bra och vettiga saker och någon gång skrattade hon åt någon välfunnen lustighet.

Men sen började jag tala om ”det kyrkliga rummet som en plats för reflektion för den postmoderna människan” och då tyckte hon att det blev outhärdligt tråkigt. Och hon somnade mitt i en inandning. Det var över två timmar sen. Hon sover fortfarande, som om hon chockerats av tristess och fallit i lång dvala.

Farmor är barnvakt. Jag har gjort mig fin bara för Amanda och hon för mig. Vi ska fira att det var exakt ett år sedan vi kysste varandra första gången. Vi ska på restaurang! Vi kommer kanske äta lite snabbare än normalt, titta på klockan mer än vanligt och sen bege oss hem för att fira också med vår dotter. Säg bra. Säg grattis. 

jag sitter i min butik och skriver manus till min predikan som jag ska hålla i kyrkan imorgon. Det känns underligt och spännande. Charlie är här också. När hon blir uttråkad av babysittern lägger vi oss i skyltfönstret, jag och Charlie. Och så ligger vi där och tittar ut på människorna. Och människorna tittar in på oss. Jag vinkar, de hastar stegen och försvinner. Ikväll firar jag och Amanda ett år tillsammans. Ett år! Tiden är en labyrint – om man lägger huvudet mot väggen kan man höra sig själv springa förbi på andra sidan.   

Om det nu skulle hända att jag skriver något negativt om Killinggängets Dramaten-pjäs som jag såg igår så vill jag att ni först ska veta min grundåsikt. De här männen har satt sig ner och skrivit en pjäs. De har satt upp denna pjäs på Dramaten. De har själva stått på scen och framfört den. Det gör dem till ofattbara vinnare. Modiga gossar. Det är imponerande, det är berömvärt. De snackar inte, de GÖR. De sitter inte och skriver om en pjäs, som jag – de skriver själva pjäsen. Bra!

Med detta sagt, vill jag göra några poänger i punktform:

-Killinggänget spelar sig själva, var det sagt. Men det är inte riktigt sant. De spelar karikatyrer av sig själva. Robert Gustafsson heter “Robert” och i pjäsen är han en manisk ordvitsare som mest hela tiden springer omkring med lösnäsa. Andres Lokko heter “Andres” och bor i en liten garderob från vilken han katapulteras in i scenerna, som en svårt intellektuell Kramer, och kommer med obegripliga inlagor. Jag hade hoppats på att den här dokumentära tanken skulle göra att vi kom närmare det riktiga Killinggänget, men sanningen är att överspelet och det krampaktiga i att hela tiden vrida karaktärerna bort från sig själva gör att det riktiga Killinggänget aldrig känts längre bort än igår.

– De spelar alltså sig själva, men ändå inte. De spelar den seriefigursliknande bilden av sig själva. Det gör att man inte riktigt tror på dem som människor på scen. De blir typer, själlösa skal, roliga eller tragiska gubbar. Det gör att ingen brytt sig om konsekvens i deras karaktärer. Johan Rheborg är i början av pjäsen livsfrånvänd och blasé. En bit in i pjäsen blir han plötsligt ängslig och artig. En stund senare förvandlas han till en sund och klok människa. Det rör sig inte om utveckling hos karaktärerna. Det rör sig om inkonsekvens. Därför blir det till slut ointressant att följa dem.

– Samtliga i gänget är ju usla skådespelare. Det gör inte så mycket. Man störs egentligen bara på Andres Lokko, som verkligen är fenomenalt usel. Men det håller han sannolikt med om själv, varför han aldrig har mer än 20 repliker i hela pjäsen. Lokko var för övrigt osannlikt nervös, märkte man. Det tyckte jag om att se. Det var så mänskligt och fint.

– Pjäsens tema är gruppen! Gruppens dynamik, gruppens konflikter, gruppens magi – och icke-magi. Det handlar om en grupp som kanske inte vill vara grupp längre. Det är intressant. Jag är mycket intresserad av Killinggänget som grupp och tror att det finns mycket psykologi där att hämta. Men hur illustreras då stridigheterna i gruppen? Hur uttrycks slitningarna? Robert Gustafsson ligger på mage över en skateboard och åker med den över scenen och sjunger konstiga sånger och han får hållas en stund, men till slut ryter Henrik till: “Robert! Ditt skojande håller på att förstöra den här gruppen!” Det finns ju väldigt lite som tyder på att det faktiskt var så det gick till när det bråkades i Killinggänget. Det är inga verkliga konflikter. Allt är förstorat, allt är målat med tjock pensel, som i en fars, inget är på riktigt och därför bränner det aldrig till. Medlemmarna i gruppen vill med pjäsen tala om sig själva och om sina egna problem, men så fort det blir lite farligt så har någon skrivit in en konstig dråplighet i manus. Och då känns allt så fruktansvärt tomt.

– Det finns ett par scener som är alldeles magiska. Reine Brynolfsson, som är briljant, vill bli en del av gruppen och för att visa vad han kan gör han ett shownummer med en gul pinne som verkligen är helt otroligt roligt. Robert Gustafsson monteras i en scen ner på ett väldigt spännande sätt. Man tar av honom hans lösnäsa och hans lustiga hatt och ber honom göra sig kvitt sin dialekt och kvar står en ensam och rädd man – det var starkt! Och sen finns det rena manusgenialiteter, som när gruppen spånar fram ett nöjesfält som bygger på tristess. I dessa tre scener och någon till är Killinggänget fullständigt lysande. 

– Berättarmässigt saknas ett slut. Det känns lite snopet när det är över. Lite rumphugget. Jag får en känsla av att de fick bråttom att knyta ihop alltsammans. De kanske var i tidsnöd? Eller så är de nöjda med sitt slut. I vilket fall måste man säga – de har inte gjort läxan.

– Sammanfattningsvis: idén att spela sig själva, att gestalta sin egen grupps förfall, är briljant. När jag hörde om det trodde jag att jag skulle få se något fantastiskt. Men redan i första scenen står det klart att de inte riktigt vågar löpa linan ut. De har hela tiden på sig sina masker. Därför måste man säga att den här pjäsen både var modig och feg på en och samma gång. Jag är inte besviken, men förvånad. Om jag skulle ge plus, så skulle jag beroende på humör antingen ge den en stark tvåa eller en svag trea. Där har vi det.

Det är min första kväll utan Charlie. Den måste vara speciell. Det har varit mycket tjat om morgondagens premiär av Killinggänget på Dramaten. Men jag och Sigge väljer att gå idag på genrepet. Det innebär  att jag först av alla kan ge er en recension, den enda recension ni behöver läsa. Blir det succé eller fiasko? Om tre timmar vet jag. 

Vi var hos Barnavårdscentralen igår på möte. Vi mäter och väger och pratar och varje gång händer samma sak med mig – jag blir avvaktande. Jag ser sjuksköterskan som fienden. Jag utgår genast från att den där kvinnan i vit rock vill ta mitt barn ifrån mig. “Skulle ni säga att det är ett belåtet barn ni har”, frågar hon vänligt och jag uppfattar det genast som en insinuation om motsatsen. Hon tror att vi gör Charlie illa och att hon måste omhändertas. “Hur äter hon”, frågar kvinnan. Jag vill säga: “HURSÅ?” Istället berättar jag i detalj vilka tider hon äter – jag uppfattar det inte som ett samtal. Det är ett förhör. “Hur mycket hinner du vara med och hjälpa till där hemma”, frågar kvinnan och tittar på mig. Översatt: “Skäms du inte för att du är en så frånvarande far?”

Kvinnan lägger sedan Charlie på en brits och tar av henne kläderna, säkert för att kontrollera hennes kropp efter blåmärken eftersom hon misstänker att vi slår henne. Och så kollar hon mun och stjärt och andra intressanta öppningar och så pratar vi lite mer om amning, men jag är nu så stängd att kvinnan inte längre vänder sig till mig. Hon vänder sig till Amanda. De pratar och jag sitter tyst och det utanförskap som jag i början bara anade tar sig nu bibliska proportioner.

Sen går vi. I hissen frågar Amanda vad jsom hände där inne med mig, och jag kan inte svara. Jag vet inte vad det är som gör att jag blir så defensiv där inne. Det är något med min roll som pappa, inte sant. Mamman och barnet utgör ett förbund som aldrig kan brytas. Jag som pappa måste hela tiden bevisa mig vara värdig att vara en del av familjen. Kan det vara något åt det hållet?

Nej, så här.

Jag är rädd att sköterskan ska säga: “Tack för all din hjälp, men nu behövs du inte längre.”

Jag har tänkt väldigt mycket på Anna Anka ända sedan jag såg henne på tv i måndags. Hon fascinerar mig på så många plan. Jag har också följt hur svensk media har förfasats av henne. Hon blir nu smutskastad från alla håll. Alla vill vara med och hata Anna Anka. Alla! Jag läser de här tröttsamma krönikörerna i våra största tidningar. Varenda en synes tycka att hon inte är något annat än en sorglig idiot. Det är som om de tar spjärn mot henne för att hävda sin egen moral. Hon blir ett bottenindex för hur man inte ska leva livet. Det är så dystert att läsa dessa uppburna krönikörer skriva så banalt och endimensionellt om Anna Anka. Det är sorgligt att se hur deras tomma tunnor får skramla på det där sättet, varje dag i svensk press. Man får faktiskt inte vara så oreflekterande.

Anna Anka är en av de mest mångbottnade och intressanta personerna som tv-Sverige har sett på länge. Varför är det ingen som tar henne och hennes öde på allvar? Det finns så många infallsvinklar, intressanta frågor att ställa, resonemang att föra.

Ingen ställer, ingen för, alla bara förfasas och positionerar sig moraliskt. Det äcklar mig.

Jag skulle verkligen vilja åka dit och träffa henne.

Jag tittar på Charlie när hon sover. Hon ser så besynnerlig ut. Som om hon också i sömnen vore stolt över sina finlemmade fingrar och vill visa upp dem för förbipasserande. Hon ser ut som en mimare som för händerna över en osynlig glasskiva. Nej! Som tanten som av polisen blev förväxlad för tjuv och förskräckt visar att hon inget vapen har i händerna.

Charlie är som en installation och man vet att man förstör konstverket om man väcker henne. Då vecklar hon ihop sig själv och om man lutar sig fram över henne upptäcker man inte en rynka men en ANTYDAN till en rynka alldeles mellan hennes vackra ögon. Den rynkan säger: jag som sov så gott.

Och så börjar hon famla efter bröstet. Denna ständiga jakt efter bröstet. Jag läste i någon bok att bebisar uppfattar mammas bröst som sin egen kroppsdel. Det är därför de famlar så, de vet ju att den inte kan vara långt borta. Det är också därför de börjar skrika när de till förbluffning upptäcker att bröstet faktiskt inte är tillgängligt. Det är ju hemskt – någon har kapat en kroppsdel från henne och rövat bort den.

Vad jag ville med detta, nä, ingenting, glöm det.