En vänlig präst ringde mig i våras och frågade om jag ville hålla i en predikan för deras församling någon gång under hösten. Jag tyckte det var lika besynnerligt som spännande och tackade genast ja. Jag trodde nog aldrig att jag skulle stå i en predikstol i en kyrka och tala till kyrkbesökarna, men på söndag kommer det att ske. Alla som vill komma och lyssna på mig är välkomna till Hedvid Eleonora kyrka på Östermalmstorg på söndag klockan 17.00. Ni kan läsa mer om detta på kyrkans hemsida HÄR.

Jag sitter och förbereder mig inför detta nu. Jag tar det på stort allvar, funderar i tystnad, skriver manus. Försöker att tänka mig hur det är att stå där. Hur är det att tala inför en SÅDAN publik? Vad förväntar de sig av mig? Jag är ingen präst, jag kan inte ge dem tröst eller hopp. Jag hoppas att de inte kommer dit för att bli stärkta.

Kyrkbesökare kan nog vara en svår publik. Men den är ändå enklare än den publik jag uppträdde för för några dagar sedan – barn. Jag fick äran att vara med och inviga köpa-byta-sälja-sajten loppi.se på Volvos fina Showroom. Jag gillar den här sajten av många anledningar. Dels därför att delar av intäkterna går oavkortat till välgörenhet. Dels därför att det finns ett ganska fint eko-tänkande i att uppmuntra folk att inte alltid köpa nya saker till sina barn. Loppi.se. Besök den.

Nå. Jag stod där med mick i handen och talade inför denna grupp av människor och upptäckte att det inte är alldeles lätt att få barn att lyssna på vad man har att säga. Det var lite, hur ska man säga, okoncentrerat i lokalen. Så här såg det ut från scen:

Jag lottade ut min bok också. En kille vid namn Loe vann den. Han blev inte särskilt glad för det.

Andreas Carlsson lutar sig bistert fram mot sin mikrofon och säger:

“Jag tyckte inte du var bra…”

Lång tystnad. Rummet vibrerar. Lilltjejen börjar darra på underläpp och gör sig redo att packa ihop sin gitarr eller vad hon har. Andreas Carlsson böjer sig åter fram:

“Jag tyckte du var SKIT-bra.”

Häpen tystnad, stora ögon, DET ÄR INTE SANT och jämfotahopp ut i hallen där en lite för gammal programledare står och hoppar och försöker se entusiastisk ut.

Det där greppet – det var inte BRA utan SKIT-bra – hur många gånger tänkte de köra med det? Räcker det inte snart? Så fort jag slår på Idol ser jag det. Om och om igen. Det var inte bra. Det var skitbra. Herregud. Håller jag på att bli galen eller känner ni också att DET FAN I HELVETE FÅR VARA NOG NU MED DET DÄR RUTTNA TRICKET. Kan de inte komma på något roligare? Om de nu är så jävla dumma i huvudet i den där juryn, så kan de väl ta in en manusförfattare som skriver några oneliners åt de här människorna? Är inte det en bra idé? Nej, jag tycker inte att det är en bra idé, jag tycker att det är en skitbra idé!!

Jag läser nystartade bloggar och gamla bloggar skrivna av pappor som berättar hur de får barn och så går det något år och så står de där med en uppslitande skilsmässa. Det barn som skulle föra mamma och pappa samman sliter dem istället ifrån varandra.  De säger att det är vanligt, det där. Att det händer mest hela tiden.

Kanske ska jag vara lite mer tacksam för att jag har det som jag har det. 

Jag känner mig fortfarande idag – och ännu mer nu än någonsin – så märkligt pirrig när jag är med Amanda. Som en nyförälskad. När jag kommer hem från jobbet stoppar jag in skjortan i byxorna och kontrollerar hur jag ser ut i håret innan jag går in. Det kittlar i magen när hon kysser mig. Jag känner mig ful och klumpig när jag befinner mig vid sidan av hennes elegans. Jag uppfattar henne fortfarande som så gnistrande vacker att jag måste vika ner blicken när hon tittar på mig länge. Jag vet ingen som säger mer intressanta saker än Amanda. Jag vill därför veta vad hon tycker om precis ALLT (och så händer det att jag gör de åsikterna till mina egna när hon inte är med). När jag träffar en kompis på stan och Amanda är med, så blir jag stolt och fånig. När Amanda säger att hon älskar mig blir jag lite svag i benen och väldigt lycklig. Och så rodnar jag.

Det här är ingen kärlek som falnar eller försvinner. Den blir ju bara starkare.

Och nu, med Charlie.

Jag ser på vår dotter där hon cyklar på rygg i sängen och Amanda som står lutad över henne och trycker henne i magen och säger “OJ” och känner bara en omskakande lycka. Jag önskar inget mer än detta. Tillsammans med kvinnan jag älskar har jag bildat en familj. Jag är inte längre en och inte heller två. Jag är tre och vi är familjen Schulman.

Det är så fint, det här.

Ett dokumentärfilms-team följer mig i min vardag. Igår var jag på Camilla Läckbergs releaseparty för den nya deckaren hon skrivit.

Jag: God morgon, Charlie!
Charlie: Nämen, hallå där!
Jag: Hur är det med dig?
Charlie: Tack bra. Jag ligger naken här!
Jag: Jag ser det. Är det skönt?
Charlie: Du, det är helt underbart. Det känns som att man luftar sig själv på något sätt.
Jag: Vad härligt.
Charlie: Det finns en frihet i det här med att ligga naken som inte kan överskattas. Jag tycker inte alls om den där känslan av resår runt mina höfter.
Jag: Jag förstår det. Men jag måste ändå ta på dig en blöja nu.
Charlie: Nej, snälla, gör inte det.
Jag: Jo, jag tror att jag måste det.
Charlie: Varför?
Jag: Du ligger i sängen och om du skulle bajsa…
Charlie: Glöm det. Jag är inte bajsnödig.
Jag: Inte just nu, kanske, men sånt där kan väl komma snabbt.
Charlie: Nej, sånt känner man. Det är ingen fara.
Jag: Men jag sätter ändå på dig blöjan nu.
Charlie: Nej! Snälla. Låt mig ligga här en stund till. Snälla. Jag ber dig, pappa. Jag ber dig.

Jag: Det är svårt att säga nej till dig när du ser så olycklig ut.
Charlie: Jag lovar. Jag ska inte bajsa.
Jag: Okej.
Charlie: He he.
Jag: Förlåt?
Charlie: Vad?
Jag: Sa du något?
Charlie: Nej, jag sa inget.
Jag: Konstigt. Jag tyckte du sa något.
Charlie: Sucker.
Jag: Va?
Charlie: Vadå?
Jag: Nu sa du något igen!
Charlie: Nej-nej.
Jag: Okej. Fint.
Charlie: Fint!

Det här med att bli föräldrar har naturligtvis påverkat oss båda. Amanda har till exempel börjar ligga som Charlie när hon tittar på teve. Jag vet inte om jag ska kyssa henne eller ge henne nappen. 

Jag köpte mig en kaffebryggare av enklare slag för att ha i min butik. Det är trevligt att dricka en kaffe och det är trevligt att kunna bjuda på i händelse av kund i butik. På väg upp till butiken köpte jag också lite mjölk att ha i kaffet, diskmedel och diskborste för att kunna diska kopparna efter mig. Och det märkligaste hände på Seven Eleven. Jag lade fram mina varor på disken och expediten, en ung grabb, pekade på diskborsten, flinade mot mig och sa: ”Ska du ha en ny tandborste?” Jag tittade upp mot honom, såg att hans avsikt inte alls var ond och sa: ”Ja, precis!”

Men på vägen ut kände jag, det där gjorde mig, nej, jag vet inte.

Jag blev inte sur eller så, tro nu inte det. Jag blev paff. Jag tyckte det var så märkligt sagt. Han menade ju inget illa. Han hade säkert läst några gamla texter där min bror offentligt hånat mig för mina stora, skeva tänder och därmed trott att det var ”fritt fram”. Och det kanske det var också, det kanske det är. Jag har väl inga problem med det. Men det kändes MÄRKLIGT, förstår ni.

Hur som helst. Jag gick upp till butiken, installerade min nya bryggare och skulle ta en bild till bloggen. Och då hände något intressant. Det var något med första bilden som inte föll mig i smaken och jag tog en till. Den var bättre. Och när jag såg bilderna i datorn, jämförde de två, tänkte jag: ”Jag kanske har problem med mina tänder, trots alls. Jag tycks skämmas för dem på allvar.”

Misslyckad bild.

Lyckd bild.

Sitter i butiken. Tittar ut mot gatan. Mitt emot mig finns en frisörsalong. Jag ser hur någon lägger slingor, håret är fullt av aluminium.

En kvinnlig kund står och bläddrar i ett livsstilsmagasin tillsammans med sin frisör och pekar plötsligt ivrigt ner i tidningen. Frisören nickar och tittar på hennes hår och lyfter plötsligt upp det, väger det i handen med sina kännarhänder och funderar. Jag skulle så gärna vilja se vad kunden pekade på. Var det något desillusionerat? Var det en bild på Jennifer Aniston, kanske?

De pratar länge och intensivt. Jag hör inte vad de säger och upptäcker därför så mycket annat då. Frisörens utsökta sätt att gestikulera, till exempel. Hon är så elegant i det.

Jag får ett MMS från Amanda.

Charlie hatar när man klär upp henne. Så fort vi trär på henne något riktigt sött och ropar ”VAD FIN DU BLEV NU” så blir hon alldeles förstörd av sorg. Hon hatar att bli uppklädd, så tycks det. Helst av allt vill hon vara fullständigt naken. Och det får hon vara, men bara ibland. Det händer lätt så mycket olyckor då. Som igår kväll, till exempel.

Just det. Måste påminna Amanda om att ringa kemtvätten och fråga vad de tror om bebisbajs i vit soffa.

1. Blåsningen lyckades INTE lura mig
Det här var förra veckan. En filmproducent vid namn Leif Mohlin ringde från Malmö. Han sa att han tyckte att jag skrev bra och undrade om vi kunde ses i Stockholm för att diskutera ett filmsamarbete. Vi bestämde dag och plats. Han bad mig att ta med min bror också – MULLVADEN! Tanken var att Calle skulle börja klanta sig rent allmänt på mötet, riva ner Guldbaggar från väggarna, spilla kaffe och bete sig. Men jag ställde in mötet, för jag insåg att jag blivit dubbelbokad, och hela upplägget gick upp i rök. Härligt! NI KUNDE INTE LURA MIG, TV3!

2. Ballar av stål lyckades INTE lura mig
Jag gick omkring på Södermalm. Jag vandrade förbi en kvinna som stod med sin barnvagn i en backe. Precis när jag gick förbi henne släppte hon barnvagnen och den rullade i full fart ner för backen. Jag märkte att det var något fuffens. Jag såg en kamera över gatan. Jag gick vidare. Flinade lite. De ville att jag skulle skrika och sätta av efter barnvagnen. Men icke. Mig lurade de inte. NI KUNDE INTE LURA MIG, KANAL 5!

3. Jag är INTE nominerad till Sveriges bästa blogg
Veckorevyn mejlade och berättade att jag blivit nominerad i en massa kategorier i deras “BLOG AWARDS”. Jag blev mycket glad. De bad mig svara på ca 100 frågor om min blogg på mail. Det var inte lika roligt, men jag gjorde det. Sen mejlade de mig igen och bad mig avsätta en halv dag för att bli intervjuad av TV400, kanalen som sänder galan. Och då sa jag ifrån. Jag har inte tid med det. Jag är nybliven förälder. Jag måste prioritera. De svarade att om jag inte är med på intervjun så stryker de mig från de nominerade. Jag sa: “Då får ni stryka mig.” De strök mig. Lite underligt beteende, det får man säga. Nomination by fear! Jag är borta, men min bror är kvar! Gå nu in och rösta HÄR på min brorsa Calle, vars utmärkta blogg ni för övrigt hittar schulmania.blogspot.com

Ibland blir jag sugen på choklad och läsk till frukost och som vuxen man får jag faktiskt äta det också. Jävla fin känsla. Jävla fin frukost. Härlig start på dagen. God morgon!!