Jag har klätt Charlie lite lördagsfin och snart ska vi gå in till Amanda med frukost, men jag behöver er hjälp. Jag är ju färgblind, kan inte ”matcha” eller vad det heter. De där byxorna och den där skjortan, funkar det tillsammans? Eller kommer Amanda skratta åt mig, säga ”stackars Charlie” och gå och byta kläder på henne? 

Gick upp klockan sex med Charlie för att låta Amanda sova lite. Hon är lite sjuk och det är Charlie också. Hon är förkyld och när hon andas låter det ibland som gammal mans snarkning. Jag talar alltså om Charlie nu, inte Amanda.

De här tidiga morgnarna är ganska fina, ska ni veta. Jag brygger en kopp kaffe och läser DN:s rubriker stående vid diskbänken. Jag går till vardagsrummet med min kopp och min bebis. Trafiken ute på Valhallavägen har inte börjat slamra än. Inte en människa på gatan utanför. Morgonsol letar sig genom norra fönstret, den står så lågt och fint vid den här tiden. På TV ser man program man aldrig annars skulle se – Martha Stewart Show på Nian! Charlie är nyvaken och skrynklig. Jag ger henne bröstmjölksersättning och hon protesterar milt en sekund innan hon förtjust sätter i sig hela flaskan. Det här är vår stund tillsammans. Här kan inget fientligt mammabröst skilja oss!

Sen pratar jag med Charlie med en röst så babyfierad att jag aldrig skulle kunna visa upp den offentligt. Jag låter verkligen otroligt fånig. Men Charlie gillar det och ibland svarar hon på det jag säger. Det är mycket sagt att vi pratar, men nästan! Vi byter vokaler med varandra. Jag säger ”aah” och hon säger ”ooh” och så tittar vi på varandra nyfiket och provar ännu en vokal.

Sen väntar vi på att Amanda ska vakna. Jag saknar henne och vill att hon ska vakna på en gång. Det är alltid roligast när vi är tillsammans alla tre. Men jag låter henne sova tills hon vaknar. Jag slår upp datorn och tittar på bilder på henne. Amanda. Den klokaste, smartaste, snyggaste, härligaste tjej jag någonsin träffat.

Jag har verkligen sett fram emot Kändisdjungeln och ikväll var det premiär på TV4. Några korta saker som jag tänkte på:

– När det gäller deltargarna i Kändisdjungeln är det bara att konstatera: vilket rövgäng! Men samtidigt – det är ju festligt, det där. Jag vill hellre se Jannike Björling levande begravd i maskar än Börje Ahlstedt. Alltså: Det ÄR ett rövgäng, men det är ett SKÖNT rövgäng. Och alla verkar vara spännande personer på det ena eller det andra sättet. Excentriska!

– David Hellénius och Tilde de Paula kändes inte riktigt motiverade. De var inte på tå, de hade inte energin. De stod där lågmälda och nästan lite högtidliga och kom med underliga instick mellan klippen. Det var så underligt att se dem så dåliga – de brukar ju vara så bra. Men så trillade poletten ner – de sände live från Malaysia klockan tre på morgonen! De hade natt-feeling. De kände att de var uppe och tassade om natten för att ta ett glas mjölk utan att väcka någon i huset. Vi här hemma kände fredags-energin och ville ha FART! David och Tilde måste ruskas om av en producent tills imorgon, de måste höra någon som skriker: NU GÖR VI DET! NU KÖR VI LIVE! KOM IGEN NU, FÖR FAN!

– Vem var sopan som skrev Tildes och Davids manus? Styltiga och poänglösa anti-kvickheter. Det gjorde ont att höra det. Det var så illa skrivet att inte ens David Hellénius kunde rädda upp det. De får nog ta och byta manusförfattare.

– Roligast av allt var ju själva tävlingsmomentet. Att se den där vingubben stå där med alla djuren i glashjälmen var verkligen roligt.Det var faktiskt så in i helvete kul. När jag såg det tänkte jag: det här programmet kommer jag att följa.

– Är man vettig mänska så håller man på Kennet Andersson, för han är den enda i det där gänget som är snäll och empatisk. Jag blir glad när jag ser Kennet Andersson. Alla andra är antingen sorgliga, trasiga eller elaka. Någon är dessutom alla dessa tre saker tillsammans.

– Jannike Björling såg ut som Linda Rosing.

– Jag har sovit ute i djungeln i Amazonas vid några tillfällen. Det var så mycket mygg och knott och skit att jag höll på att bli tokig. Vi sov i tält och i dessa tält sov vi under nät för att inte bli på allvar skadade av alla smådjur. Igår ser jag hur ingen av deltagarna ens använder myggnät. Alla sover över bar himmel. Några av dem sover med bar överkropp. Mitt i djungeln! Jag får det inte att gå ihop. Det är något som luktar fisk här.

Jag har varit i min butik i flera timmat och fixat. Jag har inte fått så mycket gjort. Jag har köpt en ull-matta och lagt ut. Jag vill att det ska vara lite ull-känsla i den här butiken. Det är så härligt att gå på ull. Nu kan jag ta av mig skor och strumpor och gå barfota här inne.

Så har jag köpt fårskinn och lagt i skyltfönstret. Där ska jag lägga alla attraktiva varor sedan. Nu ser det kanske ut som att jag säljer fårskinn, men det gör jag alltså inte. Just nu säljer jag ingenting alls.

Jag har dörren öppen och ibland stannar det till någon och stirrar. ”Vi har inte öppnat än”, ropar jag och de nickar och går vidare.

Annars har jag inte gjort så mycket. Jo! Jag har tagit med mig mina diplom. De kan man inte ha hemma, men på jobbet går det bra. Det är inga otroliga märkvärdigheter, som ni märker. Jag fick ett diplom när jag sommarpratade. Jag fick ett när jag fick ett pris från Resumé. Och ett från Nöjesguiden, som sa att min blogg var Stockholms bästa. Men det var länge sen, så länge sen. Men man får vara stolt för det lilla och hänga upp dem på väggen och sen får man byta ut dem när Augustpris-diplomen trillar in.

Jag kommer hem igen, för Amanda är lite sjuk och då är det inte så lätt att ta hand om Charlie, för Charlie är mycket bestämd och kan bli mycket upprörd om hon inte blir serverad sin napp precis i den sekund hon vill ha den. Jag har lite jobb att göra och Charlie får sitta med mig i soffan. Hon verkar mycket nöjd med sakernas tillstånd. Jag svarar på ett mejl och Charlie sitter och hummar och stoppar fingrarna i munnen. Vi har det riktigt trevligt. Så lägger jag armen om henne, men då blir hon sur och kränger vilt och jag tar tillbaka handen och säger ”nähä” och hon tystnar. Lite surare nu, men det går över på några sekunder och så börjar vi om igen.

Pussar på Charlie och Amanda och åker en sväng förbi butiken. Synar omgivningarna. Tänker på vad jag ska sälja. Upptäcker att jag har en grannbutik och leker med en tanke som gör att jag fnissar för mig själv i en halvtimme. Tänk om jag idag smäller upp en jätteskylt med texten: ”ITALIENSKA DAMSKOR!” Då skulle de bli lite störda, va. Det skulle inte förbättra grannsämjan. Ha ha ha. Italienska damskor. Vad roligt, jag kan inte sluta skratta. 

Jag hittade min butik! Idag skrev jag på pappren och hyreskontraktet – nu är den min! Jag har en butik! Med eget skyltfönster, dörrklocka och allt. Den är inte stor. Den ligger inte så bra till. Den behöver ”fixas med lite” som värden sa. Men det spelar ingen roll, för den är min och jag älskar den redan. Jag ser fram emot att skylta. Frågan är bara vad jag ska sälja. Kom nu med idéer – vad ska jag sälja i denna butik? Det måste vara något som genererar Max tre kunder om dagen och det spelar ingen roll om ingen av dem köper. Helst ska de INTE köpa. Jag är inte ute efter pengar, jag är ute efter stämningen, känslan av att ha en egen butik. Jag vill kunna nicka bistert och mumla hej när de kommer och skaka på huvudet och mumla ”vilka människor det finns” när de går. 

Jag har nu gått igenom de närmare tusen förslagen på vad vi ska kalla kvinnans känsorgan när vi talar med våra barn. Ett axplock av förslagen:

Pulla
Fiffi
Kissan
Kissen
Pimpi
Smulan
Kisseblomma
Mutteriet
Muttis
Skruttan
Fisalisa
Fanny
Maj-Lis
Lillrumpan
Poppi
Kissemus
Slida
Kissemurra
Kussimurra
Framstjärten
Fia
Dosan
Puppis
Kisselisan
Smurfen
Tuttifruttan
Snoppelinan
Snäckan
Kissoteket
Snuffan
Mumlan
Farfalina
Hönan
Mufflimuffli
Springan
Kissegull
Pyttan
Pimsan
Tisslan
Skrotta
Kissilutten
Fittisen
Kissemajan
Nilsson
Snurran
Plommonet
Musse
Nuttan
Fjasen
Kissegumma
Kitty
Muppiruppa
ORGANET
Kisshålet
Pruskiluskan
Strecket
Kisseloppa
Hönaböna
Mumla
Tissen
Mussigullan
Kusa
Smöla
Kisseromp
Sissi
Duva
Noppan
Tussen
Plingan
Luren
Pippimojje
Tjoffsan
Knussen
Smurfa
Fjongan
Lillstrecket
Pippi
Kisse-gumma
Kisse-mufs
Lollen
Kissapparaten
Musslan
Kissemissen
Anna-Greta
Pillerina

Jag skulle säga att tio förslag återkommer oftare än andra.

Snippa
Fiffi
Kissen
Smulan
Kisseblomma
Muttisen
Mumlan
Hönan
Pullan
Musen

Frågan är nu. Vad ska vi enas kring? Vad ska vi komma överens om?

Vi var hos ett par härliga vänner som bor i Uppsala-trakten igår. De hade en egen sjö. Med kräftor! I skymningen åkte vi ut och lade i burarna och tidigt, vi sov över och tidigt imorse åkte vi ut med båten igen. Nu skulle vi hala upp det svarta guldet.

Jag fick dra upp burarna själv. Det var första gången jag fiskade kräftor på det sättet. Betet vi använde var strömming, kräftor är asätare, men vet ni en sak: det går faktiskt lika bra med bajsblöjor. Jag skojar inte. Min kompis Henrik fiskar alltid med bajsblöjor som bete.

Och detta är alltså min första kräfta för dagen! Inte så stor, inte så liten. Men ändå. Kräftor i ett sprucket krus är ändock alltid kräftor.

I den här buren hittade vi en snus. Vi funderade mycket på det. Kan det hända att det varit en tjyvfiskare här och kollat i burarna? Var det därför det var lite glest? ”Fy fan för tjuvfiskare”, sa mitt fiskesällskap och jag som ju faktiskt tjuvfiskat en gång, sa just ingenting.

Här är resultatet. 5 eller 6 kilo svenska signal!

Vi åkte hem och skulle koka dem. Men jag får alltid kval när jag ska koka kräftor. Jag tycker så synd om dem. Och dessutom vågar jag inte ta i dem. Amanda fick dela in dem i grupper om tio och så släppte vi ner dem i detta helvetes kokande vatten. Jag tyckte att de rörde på sig i panik länge där i grytan, men Amanda försäkrade att de dog omedelbart och att de inte alls rörde på sig. Nu ska de stå i sin lag i en dag eller två och sen blir det kräftmiddag här hemma. Undrar vilka jag ska bjuda. Det måste vara några soim verkligen uppskattar egenfångade svenska signal.

Jag sitter och tittar på när Charlie sover. Jag kan sitta länge på det här sättet och betrakta henne. Hennes korta andhämtning, den minimala bröstkorgen som häver sig och sjunker ihop under snuttefilten. Hur hon plötsligt vaknar till och får panik över att nappen är försvunnen och hur hon snabbt glömmer bort hela affären och somnar om.

Snart ska Charlie vakna för att äta och den här nyvakna stunden som jag har framför mig är nog den bästa jag vet. Charlie sträcker på sig, knorrar, gruffar och vänder på sig. Det kan ta tio minuter innan hon blir människa igen. I varenda sömndrucken rörelse påminner hon på pricken om en vuxen människa. Man tror att hon när som helst ska resa sig, stappla mot kylskpåpet, stå där och döstirra en stund och säga: ”Vad är klockan?”