Ett dokumentärfilms-team följer mig och mitt liv. Igår var de med när jag tog ett möte med Danil Sjölin på litterturprogrammet Babel.

Till alla er som klagar på att jag parkerade på en handikapp-ruta. Så här ligger det till. Alldeles där jag bor finns det en handikapp-ruta med tidstillägget 9-17. Det innebär att jag kan stå där om kvällarna och nätterna. Men jag måste ta bort bilen före klockan 9 morgonen därpå. Imorse kom jag från Göteborg och hann inte. Jag kom dit 9.15. Då var bilen lappad. Förstår ni? Jag har alltså inte bara parkerat hejvilt på en handikapp-plats. 

Och till er andra som i kommentarsfältet hånar bilen för att den är bajsbrun, eller som säger att bilen är ful eller att den är skitdålig, att den drar för mycket bensin eller påpekar att värdeminskningen är 50 000 kronor efter 5 meters åkning – kan inte ni bara fara åt helvete. Jag vill inte ha er på min blogg. Ni verkar inte vara härliga människor och jag vill inte ha er i närheten av Charlie.

Vilken härlig dag! Tillbaka i Stockholm, solen skiner, upp och gosa med Charlie, ut till nya bilen och… Vänta lite. Vad är det där för lapp på vindrutan egentligen? Någon vill att jag betalar 900 kr till dem. Tydligen får man inte parkera var man vill i den här stan. Nähä. Okej. Men de kunde väl bara säga till, så skulle jag flyttat bilen. Onödig grej och hålla på att skriva ut böter på det där sättet. Dåligt! 

Finns det något mer sorgligt än enkelrum på hotell? Jag tror inte det. Jag är i Göteborg och ska just lägga mig i min smala säng. Jag har varit med i Debatt i SVT och det var säkert trevligt, men nackdelen är att jag inte kommer hen. Jag blir kvar här över natten. Det här är första gången någonsin som jag sover utan Charlie. Det känns idiotiskt och fel. Jag ringer Amanda och hör hennes ljuvliga röst och i bakgrunden hör jag hur Charlie grymtar lätt i en dröm. Och jag är i Göteborg.

Jag och Amanda är inte vana vid att prata med varandra på telefon. Vi är vana vid att vara med varandra. Vi måste uppfinna de här telefonsamtalen på nytt. Jag frågar hur Charlie mår. Jo då, hon mår bra. Jag frågar om kommentarerna i den här bloggen har rätt när de säger att vår bil är bajsbrun och Amanda svarar att den inte alls är bajsbrun. Den är guldbrun. Jag frågar vad hon har gjort ikväll och hon svarar att hon kollat på Idol.

Det tar tid, men till slut blir samtalet trevligt. Men jag vill inte tala med Amanda på telefon. Jag vill vara med henne. Och jag vill be både Charlie och Amanda om ursäkt. Det här var en idioti som jag inte gör om. Om några timmar är det morgon. Jag har ändrat planet hem. Jag tar det första, det som går 06.40.

Titta på min nya bil! Äntligen är den klar, min nya Volvo. Jag hämtade ut den idag. Först fick jag skriva på en massa papper och det var helt otroligt, för så fort jag skrivit på ett papper så dök ett nytt papper upp framför mig. Pappren tog aldrig slut! Det var försäkring och skatt och ägarbevis och hela tiden tänkte jag bara JA JA JA GE MIG BARA MIN BIL. Och till slut fick jag nyckeln och skulle just åka iväg när Volvo-mannen plötsligt påstod att han tvunget skulle visa några finesser. Och jag suckade och han visade. Det var en manick som man reglerar så och en knapp som man manövrerar så. Och det tog aldrig slut. Knapp hit, knapp dit och än en gång tänkte jag JA JA JA LÅT MIG BARA ÅKA. Och till slut fick jag det. Och nu sitter jag här i min nya bil. Jag tror att det är den snyggaste bil jag sett i mitt liv. 

Jag: God morgon, Charlie!
Charlie: Nämen, hallå där!
Jag: Hur är läget?
Charlie: Bara bra, bara  bra.
Jag: Magen?
Charlie: Bra! Tack!
Jag: Jag tänker på det där som hände i natt.
Charlie: Du tänker på bajsfesten?
Jag: Just det.
Charlie: Jäklar i min lilla låda, vad det kom bajs.
Jag: Verkligen.
Charlie: Bajs en masse!
Jag: Det kan man säga.
Charlie: Du fick väl inget på dig?
Jag: Alltså…
Charlie: Du fick det? Hemskt ledsen för det.
Jag: Jag trodde du var färdig och då bytte jag på dig och när du låg naken utan blöja…
Charlie: Just det! Nu kommer det tillbaka. Då la jag av en brakare.
Jag: Just det.
Charlie: Och det hamnade på dig?
Jag: Överallt, kan man säga.
Charlie: Det menar du inte?
Jag: Jo.
Charlie: Aj fan, aj fan.
Jag: Men det är ju ingen fara. Men nu funderar jag lite…
Charlie: Ja?
Jag: Jag tänkte byta på dig nu.
Charlie: Bra idé! Du har nog både lite bim-bim och lite bam-bam där nere.
Jag: Okej. Men om jag nu tar av dig blöjan…
Charlie: Lägg av!
Jag: Vadå?
Charlie: Det kommer INTE hända igen.
Jag: Säkert?
Charlie: Du, jag ska knipa som du aldrig sett en bebis knipa.
Jag: Okej. Så det är ingen fara?
Charlie: Du, oroa dig inte för mig.
Jag: Okej, vad fint. Då kör vi då.
Charlie: Bra. Kör du Libero eller Pampers idag?
Jag: Libero, tänkte jag.
Charlie: Bra! De är mjukare, tycker jag. Skönt.

Jag läser på Twitter att en kvinna reagerat mycket starkt på min beskrivning av vårt möte med läkaren här i bloggen. Hon skriver:

“Alex Schulman skriver att hans Charlie blivit undersökt av en kvinnlig läkare. Alex. Har vi inte kommit längre än så?”

Jag ser också att en lång rad kvinnor håller med, skriver uppmuntrande i VERSALER att jag är dum, en idiot och så vidare. Jag känner inte igen någon av de här kvinnornas namn, jag vet inte vad de vill och var de kommer från. Och jag förstår inte deras poäng. Vet inte vad jag gjort för fel. Jag går in kvinnornas profiler och läser raden där de anger vad de är intresserad av i livet. Alla skriver:

GENUS
FEMINISM
JÄMSTÄLLDHET

Och då går det upp ett ljus. Jag måste skratta. De här kvinnorna är arga för att jag skriver “kvinnlig” före läkare. Så måste det vara! De undrar om vi verkligen inte kommit längre än så. De här befängda människorna som hittar en könskamp överallt. När ska de lugna ner sig? När ska de förstå att de här könskriget kanske främst finns i deras huvuden?

De här kvinnorna. Jag tror att de förstör för de människor som verkligen arbetar för jämställdhet på viktiga områden. Jag tror de förstör för den sanna feminismen, den som jag älskade en gång i tiden. Det finns något konspiratoriskt också här, inte sant. De tror att alla män bär på en dold agenda, de tror att alla män vill äga och krossa kvinnan. Jag känner inte igen det här. Jag tror att jag talar för ganska många av oss män när jag säger att jämställdhet mellan könen är viktig.

Jag tror att det var första gången jag träffade en kvinnlig läkare. Därför skrev jag det. Jag tyckte att det adderade intressant information. I en värld av manliga läkare träffade jag plötsligt en kvinna. Det var kul! Jag skrev ”kvinnlig läkare” på samma roade sätt som jag skulle skrivit ”manlig sjuksköterska” om jag träffat på en sådan. Det var alltså INTE en inlaga i kvinnohatar-debatten. Det var INTE ett försök att krossa feminismen.

Jag måste få först få skaka på huvudet och sen måste jag få säga till de här människorna, vad de nu heter, Isabella Upp-Till-Kamptz och allt:

Ni frågar om jag inte kommit längre än så.
Ärligt talat, hörrni.
Har inte NI kommit längre än så här?
Är detta vad bråket handlar om?

Skärpning nu, alla feminister där ute.

Mina vänner säger ibland att jag kan vara lite konspiratoriskt lagd. Att jag ser saker som ibland inte finns. Men Den här Terese måste väl ändå vara snäppet värre än jag. Hon är orolig för att vaccinet är ett försök till ”depopulation”.

Vi var på 2-månaderskontroll idag för Charlie. En kvinnlig läkare lyste med ficklampa i Charlies ögon för att se om de var grumliga. Det var de inte. Hon kontrollerade att Charlie kunde sträcka ut tungan. Det kunde hon. Hon kontrollerade att fontanellen satt där den skulle. Det gjorde den. Hon knådade på Charlies mage för att se om alla organ var intakta. Det var de.

Sen var hon färdig och berättade för oss att allt var som det skulle och jag och Amanda nickade mot varanda i tyst samförstånd: Charlie är inte vilken dussinunge som helst. Hon är ett superbarn. Hon är en superstar. HON HADE ALLA RÄTT!

Vi sa det till varandra också när vi gick ut. Tänk att hon klarade allt. Prickfri från botten till toppen. Charlie, va. Vilket barn!

Hon kanske är ett geni också. Det har vi fått för oss. Vi tycker hon ger oss så intelligenta blickar hela tiden.

Jag sitter på ett café och drömmer om en butik. Jag skulle så gärna vilja öppna en butik. En liten butik i centrala Stockholm. 20 kvadratmeter, aldrig mer. Här finns ett skyltfönster och en dörr med en klocka som ringer varje gång någon kommer in. Det är onödigt med den där klockan eftersom butiken är så liten, men jag gillar den hemtama klangen av den. Jag har en skylt som jag vänder så att det står ÖPPET när jag kommer och STÄNGT när jag går. Jag har dessutom en “STRAX TILLBAKA”-lapp som jag sätter opp när jag gör något snabbt ärende på stan eller dricker en kopp kaffe på cafét som ligger alldeles bredvid. De där caféägarna blir snabbt mina goda vänner. Vi står och “tjötar” i våra dörrar, tråkar varandra på härligt sätt.

Jag sitter där i butiken och skriver. Och så säljer jag mina varor. Affärerna går inte så bra. Tre eller fyra potentiella kunder om dagen, ingen köper något. Men jag gillar stämningen. En herre kommer in, jag viker upp blicken från mitt skrivande och nickar och han nickar tillbaka och så står han i tystnad och tittar på mitt sorgliga utbud och så vänder han efter en stund på klacken och går ut igen. Jag nickar mot honom och han säger “hej” och sen tar jag lunch och hänger upp lappen “STRAX TILLBAKA”.

Så vill jag ha det.
Jag vill ha en butik.