Jag läser varenda liten rad om svinis. Tar del av rapporterna om dödsfall, misstänkta dödsfall, riskgrupper och vaccindiskussioner. Jag kan allt om detta virus.

Och varje människa jag möter på stan synar jag från huvud till tår och så tänker jag: ”Är det du och din smitta som kommer att innebära min död?”

Jag lever numera ett liv där jag väljer bort hudkontakt i möjligaste mån. Men jag gör det diskret. Jag skulle aldrig göra som tanten på banken, för den tanten har missat något viktigt. Jag vet nämligen hur det ligger till. Jag vet att det finns många som mig där ute, folk som är lika rädda som jag för svinis.

Men jag vet också att det finns lika många som bara rycker på axlarna. De skrattar bakom våra ryggar! De förlöjligar oss och våra nojor. De tar varken oss eller den sjukdom som kommer att innebära vår död på allvar. Och man vill ju inte bli töntifierad. Man vill inte vara ”en av dem”. Därför gäller det att undvika hudkontakt, men inte bara det: det gäller att göra det utan att vederbörande vet om att man undviker den.

Ibland är det en enkel sak, som på Ica, då jag väljer att mycket hastigt sänka handen precis när damen i kassan ska ge mig växeln. På så sätt GER hon mig aldrig växeln, hon SLÄPPER den till mig och jag undviker all onödig hudkontakt. Hon kanske stirrar lite, men det får hon göra.

Men ibland blir det svårare. I helgen var jag på den årliga tv-galan Kristallen för att dela ut pris och ni vet ju hur det är när branschkollegor möts. Det är ett jävla hälsande och hallåande.

Den där kvällen. Hur ska jag beskriva det? Jag kände mig ungefär som man kan tänka sig att en flipperkula med väggnoja känner sig.

Jag undviker allt och alla. Jag står i ett hörn i det som kallas green room och låtsas tala i telefon. När någon jag känner går förbi vinkar jag tyst och glatt och pekar på telefonen och de nickar och vinkar och går vidare. Och allt går så bra. Men så blir jag slarvig. Ofokuserad.

”Nämen, hallå, Alex!” Jag känner igen rösten mycket väl. Jag vänder mig om. Där står Petra Mede och varenda por i henne andas SJUKDOM och VIRUS. Jag ryggar tillbaka, men det är för sent, hon står för nära. Hennes armar är utsträckta. Hon går för kramen. Det är inte sant. Hon gör det, hon går för den. Och jag kan inte värja mig, jag kommer inte undan. Vi omfamnar varandra.

Sedan dess har jag mått dåligt. Det liksom ligger något och bubblar i mitt system. Ett embryo till halsont, som visar sig bara i en harkling då och då. Jag har

inte huvudvärk, men jag har NÄSTAN huvudvärk, om ni förstår känslan. Jag har inte sjukdomen, men den gör sig redo inom mig. Den mobiliserar sig.

Och när jag dör om en vecka så vill jag att ni ska veta något: Det var Petra Mede som dödade mig.