En ung kvinna rusar in i vår vagn och kastar sig gråtande ner i en av stolarna. Hon sitter där en stund och hulkar. Vi andra låtsas läsa våra tidningar. Hon lugnar snart ner sig och stirrar tyst ut genom fönsterrutan. När tåget kommer till Katrineholm stiger två polismän ombord. Konduktören pekar med stora, rullande ögon mot den unga gråterskan. Polismännen går fram till henne och säger att hon måste följa med ut. Hon blir genast mycket upprörd. Hon gråter igen. “Jag sa till henne att jag inte har kontanter till biljetten, men jag har ju pengar på kortet. Men hon ville inte ha mitt kort”, ropar hon och snyftar. Polismannen säger att han inte är intresserad av att diskutera, hon får helt enkelt följa med ut. Hon skriker NEJ och när polisen tar tag i hennes arm håller hon fast sig själv i ryggstödet. Hon är förtvivlad. “Jag vill inte gå av! Jag sa att jag ville betala med kort, men hon vägrade ta emot mitt kort!” Polisen säger att det inte spelar någon roll vad hon säger – om hon inte betalat biljett så ska hon avvisas. Kvinnan gråter nu vilt. Hon är utom sig. “Jag vill inte gå av. Jag vill bara till Stockholm.”

Det börjar blir oroligt i vagnen. En äldre kvinna bryter in, frågar vad som pågår och den unga kvinnan berättar förtvivlat att hon inte hade pengar, att det var något fel på hennes kort och att tågvärdinnan sa att hon skulle ringa polisen. Men hon har ju pengar på kortet!

Polisen gör ännu ett försök att dra med henne ut och då bryter ännu en kvinna in. “Hur mycket kostar biljetten”, frågar hon. 1.100 kronor, får hon veta. Hon tar fram sin plånbok. “Jag har bara femhundra”, säger hon och vänder sig ut mot vagnen. Folk till höger och vänster börjar gräva i sina fickor. “Här är 300 kr”, säger någon. ”Jag har 200″, säger en tredje. Resenärerna skramlar ihop till hennes biljett och den äldre kvinnan samlar ihop pengarna och sträcker fram dem mot polisen, som plötsligt ser rådvill ut. “Jag ska inte ha de där pengarna, jag är väl ingen konduktör”, säger han osäkert. “Gå av tåget, för fan”, ropar en ung man som sitter några rader bort.  “Vi har pengar till hennes biljett, ni kan gå härifrån nu!”

Polisen blir alldeles konfys.
Han hade ju en uppgift.
Han skulle ju ta ut henne.
Avvisa henne från tåget.
Och nu. Vad gör han nu?

Förorättad går han av tåget.

Kvinnan gråter och tackar. “När vi kommer till Stockholm ska ni få pengarna. Varenda krona!”

Det är så vackert. Det här tåget är en medborgarrörelse. Vi håller ihop. Här hjälper vi varandra. Det finns en styrka i den här gemenskapen, vi känner den alla.

Så kommer konduktören. “Här är dina äckliga pengar”, skriker den unga kvinnan och kastar dem mot damen. Oroade blickar i tåget nu, en känsla av att det där kanske var onödigt. En skiftning i luften. Konduktören, en kvinna som ser godmodig ut, plockar upp dem på golvet och säger: “Du ville betala med ett kort som inte hade någon täckning. Du försökte fuska. Jag insisterade på att du skulle betala, för det är mitt jobb. Då kallade du mig hora. Det är inte anständigt. Jag vill inte bli behandlad så.”

Den unga kvinnan säger ingenting.
Konduktören går.

Och kvar sitter vi med en kuslig stämning, en egendomlig känsla av att saker och ting inte var som vi först trodde. Vem är människa och vem är Jävul? Vem kallar en konduktör för hora på det sättet? Vi sitter tysta, det finns en olustkänsla här nu. Vi genomgår en skiftning som inte är alldeles behaglig.

“Ni ska få tillbaka varenda krona”, säger hon igen.
Någon nickar.
Vi sitter åter tysta.
Det känns mycket underligt.