Jag skaffade mig ett sådant Spotify-konto till min dator. Vilken grej. Plösligt befann sig alla låtar i hela världen bara en knapptryckning bort. Jag öppnade programmet och bestämde mig för att börja lyssna på en gång. Men vad skulle jag lyssna på? Jag tänkte noggrant, tankevandrade mig igenom genres och artister, sorterade i min barndoms minnesarkiv, blandbanden, cd-skivorna, vilka minnen! Men jag kom inte på en enda låt som jag ville lyssna på. Jag satt sådär en stund. Till slut väste jag “FAN” åt denna idioti och stängde ner programmet. Jag tror att det var något med urvalet. Det blev för stort. För många möjligheter. Människan får låsningar när valmöjligheterna blir för många.

    Som häromdagen. Expressen ringde, ville att jag skulle vara med i en enkät: “Vad är ditt roligaste festminne?” Man kan inte fråga så! Det är för brett! Jag kom inte på något vettigt alls. Det var först dagar senare som jag kom på vad jag skulle sagt och den här ljuvliga historien måste vi köra i historisk presens.

    Det är den årliga festen för tidningen Elle. Jag vandrar omkring bland välklädda människor och känner mig osäker. Det finns något obehagligt med att vara på en fest där man inte känner någon. Man känner sig så skör. Jag stöter på min vän Pelle och blir så glad att kunna stå en stund med någon jag känner. Men Pelle är inte intresserad av mig. Han står istället och tittar på Leif Pagrotsky en bit bort. Han var kulturminister på den tiden. Inte Pelle, Pagrotsky. Det är något med Pelles blick. Han ser mycket fokuserad ut. Som Stefan Holm inför 2.40 just innan han börjat ekorre-slicka sig på sina fingrar. Jag frågar vad som står på.

    “Nu rövar jag bort honom”, mumlar Pelle. Jag frågar vem han ska röva bort. “Leif Pagrotsky. Nu rövar jag bort honom”, svarar Pelle utan att släppa Pagrotsky med blicken. Jag frågar honom om han ska röva bort kulturministern. Pelle nickar. Jag ser hur han inväntar rätt läge. Jag förstår plötsligt att Pelle är mycket berusad. Jag säger till honom att han ska komma med mig ut och ta lite luft och jag tar tag i hans arm, och då händer allting mycket fort. Pelle sliter sig från mig och kastar sig fram mot Pagrotsky bakifrån. Pelle böjer sig ner, det ser ut som om han vill ploga marken med sin näsa. Han trycker in sitt huvud mellan Pagrotskys ben och när han nått igenom så reser han sig upp. Pagrotsky lyfter! Herre min Gud, Leif Pagrotsky lyfter, som när man stiger upp på en kamel. Där sitter han på Pelles axlar, förvirrad, kanske förgrymmad. Ja. Definitivt förgrymmad. Pagrotsky slår till Pelle i huvudet. “Släpp ner mig”, skriker han.  “Nu röver jag bort dig”, ropar Pelle och i samma sekund som han börjar stappla bort blir Pagrotsky inte bara ursinnig. Han blir vansinnig. Han slår skoningslöst mot Pelles huvud, drämmer till honom med knytnävarna. Slag efter slag efter slag. Pelle vacklar, skadeskjuten, men inte nere. Han fortsätter sin färd med kulturministern på huvudet. Så kommer den slutgiltiga stöten. Ett fruktansvärt slag mot tinningen och Pelle faller ihop. Pagrotsky följer med mot marken, reser sig som en katt, står upp nästan innan han fallit klart, borstar av sig sin kavaj, stirrar på Pelle och säger: “Herregud, människa.” Så försvinner han bort mot baren. Pelle ligger kvar i smärta. Jag hjälper honom upp. Jag frågar om han helt och hållet tappat förståndet. Pelle kliar sig i huvudet och svarar: “Jag gav det en ärlig chans. Det måste man ändå ge mig. Jag gav det en ärlig chans.” Pelle blev utkastad sen. Han skrek “DE RÖVAR BORT MIG” när han bars därifrån av två vakter.

    Där har vi det! Det är mitt roligaste festminne! Varför ringer inte Expressen nu?

    David Bowie! Jag vill lyssna på David Bowie! Jag skriver in det i Spotify-programmet. Jag får upp 300 låtar, funderar en stund på vilken av dem jag vill höra och sen stänger jag ner programmet igen för att aldrig mer öppna det.