Rutinerna börjar infinna sig med Charlie, hörrni. Det är inte vi som valt dem, det är hon. Hon vaknar vid sex. Sen sover hon mellan nio och tio och mellan 12 och 14. Sen sover hon en sväng till vid 16 och sen går hon och lägger sig för natten vid 19. Jag tycker att det verkar vettigt. De där tiderna gör också att Amanda och jag kan planera. Om vi vet att hon sover mellan 12 och 14, så vet vi också att vi faktiskt kan äta en långlunch tillsammans utan att Charlie vaknar.

Men det är ju inte bombsäkert. Man kan inte ställa klockan efter henne, om man säger så. Ibland ser jag hur hon ligger i vagnen och sover räv. Hon blundar, men sover inte. Tror hon inte att vi ser att hon försöker lura oss? Så öppnar hon plötsligt ett öga och pejlar av omgivningen. Det är ett stirrande öga, det ser ondskefullt ut. Som om hon funderar på om hon ska ställa till ett helvetes jävla liv eller inte. Och jag och Amanda stannar till och står som förstelnade inför detta öga, detta svarta klot som påminner om en kopp espresso sett uppifrån.

Hon ligger där och funderar. Hum-hum. Sova eller skrika? Skrika eller sova?

Så gäspar hon och somnar om. Och vi kan fortsätta vår stilla promenad genom Stockholm.