Vi var hos Barnavårdscentralen igår på möte. Vi mäter och väger och pratar och varje gång händer samma sak med mig – jag blir avvaktande. Jag ser sjuksköterskan som fienden. Jag utgår genast från att den där kvinnan i vit rock vill ta mitt barn ifrån mig. “Skulle ni säga att det är ett belåtet barn ni har”, frågar hon vänligt och jag uppfattar det genast som en insinuation om motsatsen. Hon tror att vi gör Charlie illa och att hon måste omhändertas. “Hur äter hon”, frågar kvinnan. Jag vill säga: “HURSÅ?” Istället berättar jag i detalj vilka tider hon äter – jag uppfattar det inte som ett samtal. Det är ett förhör. “Hur mycket hinner du vara med och hjälpa till där hemma”, frågar kvinnan och tittar på mig. Översatt: “Skäms du inte för att du är en så frånvarande far?”

Kvinnan lägger sedan Charlie på en brits och tar av henne kläderna, säkert för att kontrollera hennes kropp efter blåmärken eftersom hon misstänker att vi slår henne. Och så kollar hon mun och stjärt och andra intressanta öppningar och så pratar vi lite mer om amning, men jag är nu så stängd att kvinnan inte längre vänder sig till mig. Hon vänder sig till Amanda. De pratar och jag sitter tyst och det utanförskap som jag i början bara anade tar sig nu bibliska proportioner.

Sen går vi. I hissen frågar Amanda vad jsom hände där inne med mig, och jag kan inte svara. Jag vet inte vad det är som gör att jag blir så defensiv där inne. Det är något med min roll som pappa, inte sant. Mamman och barnet utgör ett förbund som aldrig kan brytas. Jag som pappa måste hela tiden bevisa mig vara värdig att vara en del av familjen. Kan det vara något åt det hållet?

Nej, så här.

Jag är rädd att sköterskan ska säga: “Tack för all din hjälp, men nu behövs du inte längre.”