Jag stiger upp, lägger Charlie på skötbordet och inser genast: ”Jaha. Det är en sån dag.” Inga leenden, inga skratt, inga busiga blickar. Bara ett dystert stenansikte.

 

Jag trycker Charlie i magen och säger ”tut-tut”. Jag trycker henne en gång till. Jag pussar henne på naveln. Jag kittlar under hennes fötter och jag säger ”killi-killi-killi” i falsett när jag gör det. Men det händer ingenting. Charlie vägrar le.

Jag börjar prata med henne. Frågar henne hur natten har varit, men då vänder hon bara bort blicken. Och jag konstaterar ännu en gång: ”Jaha. Vi har en sån morgon.”