Charlie ska ut på promenad. Vi har donat med att klä på henne i en timmes tid. Det är inte så lätt att klä på Charlie. Hon böjer inte lederna som man vill. Det borde vara en enkel sak att böja in hennes arm och sticka in den i jackan, men här finns stort motstånd. Hon har verkligen ingen som helst lust. Och man är ju rädd om den lilla armen, man måste vara varsam med den. Man måste få henne att VILJA böja den. Locka henne att vika in den. Kittla, böja, pocka.

Det är svårt. Till slut tröttnar man. Blir lite mer bestämd. Då börjar hon skrika. Hon skriker högt nu. Man får plötsligt väldigt bråttom. Man inser att nu skriker hon, lika bra att klä på henne allt på en och samma gång. Man vill göra allt under samma skrik, så att säga. Och man jäktar med byxor, tröjor och jackor och vänder och vrider och säger “såja” och Charlie skriker bara högre och högre, hela hon vibrerar av den djupaste ilska och man står där och får den renaste PANIK världens någonsin skådat och till slut är man klar och man lyfter upp henne mot axeln för att trötsta och i den rörelsen är hon så arg att hon håller på att pulvriseras, bli en rasande liten hög med pulver som försvinner i en nysning.

Och sen går man ut på promenad med henne. Det tar en timme innan hon hämtat sig. Hon ligger där i barnvagnen, fortfarande chockad över behandlingen. Skakad över insikten om att hennes föräldrar tydligen vill henne mycket illa.