Ligger i sängen och skriver på ett manus. Det är fint att den här datorn har lampor i själva tangentbordet. Det innebär att jag varken behöver väcka Amanda eller Charlie genom att tända lampan. Jag minns när jag var barn. Det tryggaste ljud jag visste var ljudet av pappas pekfingrar som hamrade ner tangenterna i skrivmaskinen. Ett ljuvligt ljud från arbetsrummet! Pappa skrev mycket snabbt och mycket fort och myckt hårt. Porslinet i vitrinskåpet kunde skallra när han satte igång. Det kändes som om han var i affekt när han skrev, som om varje text utgjorde en uppgörelse med en mycket hatad fiende som nu skulle få veta att han lever. Ibland skrev pappa fel och då kunde man höra hans ÄSCH. Så fram med tip-ex, dutta lite snabbt och så satte han fart igen med sitt vansinniga hamrande tills det hände igen – ÄSCH! Och så började det om.

Tänk om detta mitt ljud av fingrar mot tangenter kan utgöra en trygghet för Charlie när hon växer upp. Det skulle vara fint, tycker jag.