Jag har köpt en spegel till butiken. Jag tänkte det kunde vara en kul leksak för Charlie. Jag bullade upp med en filt, som BVC-tanterna säger att man ska göra, och placerade Charlie framför spegeln. Först förstod hon inte vad jag sysslade med – varför skulle hon ligga där på mage över en filt och se dum ut? men så upptäckte hon sig själv och fann sig själv vara mycket intressant. Gav först en avvaktande blick till bebisen i spegeln och denna besvarades genast på samma sätt. Det tyckte Charlie var så häpnadsväckande att hon brast ut i ett leende. Också det besvarades av bebisen i spegeln. Charlie blev så paff att hon skrek rakt ut.

Sen tröttnade hon på sig själv. Hon tröttnade på alltihop. Hon började gny och sedan skrika och sedan blev hon alldeles utom sig av sorg. Jag lyfte upp henne och sen samtalade vi om det. ”Vem var det där i spegeln då”, sa jag med bebisröst. Och så sa jag det om och om igen.

Ja, vem var det där i sepgeln då?
Ja, vem var det där i sepgeln då?
Ja, vem var det?
Vem var bebisen där i spegeln då?
Vem var det?
Vem var det?
Ja! Vem var det, Charlie?

Då somnade hon.

Gott så!

Härligt.