Kvällsbadet med Charlie var spännande idag. Vi badade länge, huden räfflades. Charlie brukar i vanliga fall vilja sparka med ben och fötter – hon gillar när det plaskar. Men idag låg hon alldeles stilla. Man kunde se att hon njöt. Hon såg ut att vara ”säll”, som Edith Södergran alltid skrev.  Jag har lärt mig att jag ska hålla tag i Charlie med båda händerna om kroppen, för då känner hon sig alldeles trygg. Dagens stora chock: när jag blåste med munnen under vattenytan. Charlie var mycket förundrad. Hon kunde inte begripa det. Bubblorna, ljudet, vattenrörelserna – det var mycket att ta in på en gång. Hon spände blicken mot vattenytan, stora svarta ögon som bara var intresserad av en sak – att ta reda på vad i helvete som pågick. Världen kunde ha rasat omkring henne, hon skulle ändå inte släppt blicken från min mun. Till slut skrek hon rakt ut. Inte av glädje, inte av ledsamhet. Det var någonting däremellan. En lång vokal, a, och sedan tystnade hon igen.

Sen gick Amanda och lade Charlie. Jag tror hon funderade mycket på det sen i sängen innan hon somnade. Vad förunderligt det där var med vattnet och bubblorna.

Amanda, alltså.

Sen tittade jag och Amanda på teve. Första gången vi såg på Vem kan slå Filip och Fredrik. Vad tyckte ni? Vi tyckte nog att det var ganska roligt ändå. Vi sa det, att vi skulle byta till Wallander-filmen om det var trist. Men det gjorde vi inte. Det var gränsfall, men vi gjorde det inte. Det var ganska roliga grenar. Men ändå. Visst vill man se Filip och Fredrik göra andra saker. Smarta saker. De där lekarna kan väl vem som helst hålla på med. Så kan Filip och fredrik göra intelligent, härlig, rolig tv. För det kan nästan ingen annan i hela Sverige. Så tyckte vi och sen gick vi och lade oss och här ligger vi nu. Amanda ammar och jag skriver. Nu ska vi försöka hitta vimmelbilder från Blogg-galan igår. Vi brukar ligga om kvällarna och titta på vimmebilder från Stureplan. Vi säger ”oj” så fort vi ser någon med botox eller vad det är.