Det händer att vi trycker på Charlies mage och gör pruttljud med munnen. Charlie tycker alltid att det är alldeles hisnande roligt. Hon spricker varje gång upp i ett strålande leende. Och vi gillar det där leendet, så vi håller på ganska mycket med det där tryckandet och pruttandet.

Men igår var hon inte lika road. Vi tryckte och gjorde pruttljud, men Charlie satt tyst och såg lite konfunderad ut. Varje gång vi gjorde pruttljud så tittade hon på oss koncentrerat. Som om hon funderade över hur det där ljudet produceras.

Hon betedde sig sådär underligt hela dagen. Så igår kväll, vi hade tagit av henne alla kläder, hon vet inget härligare än att ligga naken. Och så tittade hon på oss och tryckte ihop munnen och så långsamt, långsamt gjorde hon ett pruttljud med munnen.

Jag skulle tro att det var det största jag upplevt i livet. På riktigt.

Jag skrek rätt ut! Amanda skrek rätt ut! Charlie var överlycklig! Hon hade funderat hela dagen och nu gjorde hon det. Vår lilla Charlie!

Jag gjorde pruttljud och Charlie svarade med pruttljud. Vi kommunicerade i prutt! När Charlie insåg detta blev hon så exalterad att hon började fäkta vilt omkring sig. Det gjorde jag och Amanda också. Två vuxna och ett barn stod och fäktade och gjorde pruttljud.

Det var helt fantastiskt.

Sen matade vi henne och lade henne i sin säng. Hon somnade inte, men låg tyst och stilla och tittade upp i taket. Jag gick ut i köket för att titta till pastan på spisen och när jag efter en stund smög tillbaka till hennes säng kunde jag höra henne i mörkret. Hon låg där för sig själv, tittade upp i taket och övade på sina pruttljud.

Det var en fantastisk dag. Jag var så rörd och glad.