Jag ska sätta mig i bilen och åka till Hallstahammar ikväll. Jag ska prata om min bok. När jag tackade ja till det här, det var länge sen nu, uppfattade jag det som romantiskt. Höstmörker, helljus på svart landsväg, monotona röster på radion. Jag stannar och tar en kopp kaffe, stjärnhimlen är alltid så stark här ute. Kylan sticker mig lite i kinden.

Jag kör långsamt, för jag har inte bråttom och kommer fram i god tid. En tindrande bibliotekarie tar emot och frågar om hon kan ta min rock. Jag får en kopp kaffe och hon visar mig den lilla scenen. Jag får välja själv om jag ska sitta eller stå där. Det finns ett högtalarsystem och en mikrofon, men det där har inte fungerat på många år. Men det brukar gå ändå – “vi blir nog aldrig mer än 30 människor här ikväll”.

Och jag sorterar mina papper och viker upp blicken när dörren slås upp och åldringarna intar sina platser. Bibliotekarien presenterar mig, vänlig applåd och scenen är min. Jag talar om min bok och jag är inte särdeles djupsinnig, jag säger inte sällsynt tänkvärda saker, men vi har det trevligt, jag och gästerna. Det här biblioteket är vår värld, vi äger den och vi trivs i den. Vi ställer inte så höga krav på varandra. Jag brinner för den här boken, jag är så stolt över att jag skrivit den, och ibland räcker det väldigt långt.

Jag dricker så många kaffekoppar att jag blir lite illamående och måste sätta mig ner. När jag är färdig med mitt pratande vandrar de flesta ut samma väg de kom, men några stannar kvar och byter några ord i det avfolkade rummet. Jag får signera min bok till någon och jag tar tid på mig, skriver en liten historia med liten, liten text och vi ler och säger hej och så ger jag mig ut i bilen igen, radions monotona röster, mörker på båda sidor av vägen, hem till min lilla familj.

Så såg jag det. Jag berättar hur det var i verkligheten sen.