Jag vaknar och sätter mig på sängkanten en stund. Tar sats inför dagen. Funderar på att resa mig och gå till köket, men obehaget inför att doppa fötterna i det kalla stengolvet gör att jag drar mig lite för hela projektet. Sitter kvar en stund. Jag hör hur du slamrar i köket. Det finns något demonstrativt i det där slamret, Jag märker det väldigt snabbt. Du lägger ner tallrikar i diskmaskinen med sådant buller att det måste vara med flit. Du stänger skåpdörrar med full kraft. Du har ett ärende till vardagsrummet och vandrar så att hälarna hamrar mot parketten. Du tycks mån om att jag ska vakna. Det finns en politik här, som jag ännu inte förstår. Har jag slarvat med något? Ska jag bestraffas?

Jag går ut i köket. Du har satt ägg på kokning, men båda har spruckit. Det rinner vitt, det är en sorglig syn, som kokade vita slangar i en kastrull. Jag blir irriterad. “Du måste sätta ner äggen försiktigt”, säger jag. Du svarar inte.

Jag kan inte äta ägg när det ser ut så här, säger jag.
Nähä. Men jag har inte kokat dem till dig. De är till mig, säger hon.
Jaha, säger jag.

Tystnad.

Då kokar jag egna ägg, säger jag.
Gör det, säger hon.

Jag tittar på henne.

Har jag gjort något fel, säger jag.

Hon svarar:

Vet du hur jävla trött jag är på att hitta dina jävla snusprillor överallt. Jag hittar dem i glas, på bordskanter, i krukor. Imorse hittade jag en på köksbordet precis när jag skulle äta frukost. Fattar du hur jävla äckligt det är? Hur jävla svårt kan det vara att slänga det i papperskorgen? Jag är inte din städerska, jag har ingen lust att plocka upp efter dig, plocka upp efter dig själv!

Jaha, men du då?
Vadå jag?
Ja, hur håller du själv på med dina grejer?
Vad menar du?
Du håller ju på lika mycket själv!
Med vad?
Äh, du vet mycket väl!

Vi sitter tysta en stund. Jag känner mig förorättad. Djupt störd över att behöva vakna på det här sättet. Vi går igenom de hårda orden för oss själva. Du sträcker efter en stund ut en hand mot mig. Jag tar den inte. Jag känner mig illa behandlad. Du säger “äskling…” och jag svarar inte.

“Nu äter vi ägg tillsammans”, säger du.
“Jag vill inte ha de där äckliga äggen”, säger jag.

Du drar tillbaka handen och skriker:

MEN SKIT I DET DÅ!

Jag svarar:

BRA!

Så går vi till våra respektive jobb, lättade att det dröjer 8 timmar tills vi ses igen.