Märklig morgon. Jag sitter i butiken, mest för att låta Amanda slippa Charlieskrik så att hon kan sova några timmar till. Det var paniskt där hemma. Jag roffade åt mig nappflaskan, snuttefilten och flydde ut med vild Charlie på mitt bröst. Jag måste ha väckt många grannar på vägen ut. Nå, de kanske redan var vakna – Charlie har nämligen hållit på sedan tre imorse. Konsekvent och nitiskt och har hon skrikit utan uppehåll. Hade man varit på humör hade man blivit imponerad och kanske ringt Guinness som hade skickat en gubbe med tidtagarur på bröstet, som efter en stund skulle humma och säga: ”Grattis. Ert barn är otroligt. Under mina 40 år på Guinness har jag aldrig sett en bebis skrika med samma uthållighet.”

Och så får man kanske en buckla och ett diplom och de skickar en fotograf och Aftonbladet kommer och gör en grej på det.

Men man är inte riktigt på humör. Man känner sig som en död människa. Som ett vattenlik just uppdragen ur havet.

Här i butiken försöker jag börja om. Låtsas som om ingenting hänt. Charlie har just somnat.

Det har aldrig känts viktigare med fullständig tystnad. Jag blir helt jävla tokig när en satans mopedist bränner förbi på gatan utanför och Charlie rycker till, men somnar om och jag andas ut igen. Jag går för att hämta en kaffe och jag försöker kommer ihåg vilka plankor i parketten som knarrar. Jag vandrar på tå som inboittstjuvarna gör i farserna. Jag häller mitt kaffe längs kanten av koppen för att undvika onödiga ljud. Och så smyger jag tillbaka. Jag skriver ett mail med stor försiktighet – jag smeker ner tangenterna. Jag vill plötsligt hosta, men måste avstå.

Jag gör allt som står i min makt för att hålla monstret sövt. Men så händer det ändå.

De svarta ögonen.

De stirrar på mig förebrående. Jag petar blixtsnabbt in nappen i munnen på henne och jag gungar henne vänligt men bestämt och väntar och tänker ”blunda, blunda, blunda”. Men hon blundar inte. Hon tittar på mig länge, som om hon inte riktigt kan bestämma vad hon ska ta sig till med mig. Och så öppnar hon munnen.

Skrikfest!

Jag måste lägga på, älsklingar. Vi hörs lite senare, okej?