Sitter på hotellrummet i Höganäs. Det finns inget mer deprimerande än att ensam befinna sig på hotell i en liten svensk stad. Författarkvällen var trevlig och det var värt resan på alla sätt, men ångesten jag känner nu, den är oerhörd. Den är biblisk. Jag vet att där hemma i Stockholm ligger två varma kroppar och det enda jag vill är att ligga nära dem. Men jag sitter här. Tittar på Ekdal i TV4. De talar om svenska adeln som om det på allvar vore ett brännane ämne. De stångas med ämnet och kommer ingen stans. Tycker synd om Birro som inte får komma in i samtalet alls. Minns det från min tid i programmet. Den frustrationen. Ekdal släpper inte en jävel över bron. Det är HANS show. En gång blev jag så irriterad av hans sätt att jag omedelbart efter sändningen reste mig och gick. Jag sa inte ens hej, jag bara reste mig och lämnade. Sen svarade jag inte när de ringde på två dagar. Ha ha. Vilken patetisk hämnd. Jag svarade inte på två dagar! Och nu sitter Birro där och ser frustrerad ut.

Jag och Amanda går och lägger oss vid elva varje kväll. Då ammar Amanda Charlie. Jag får alltid lyfta upp Charlie först och hålla henne en stund. Det är så härligt. Jag lyfter upp henne ur sömnen och hon knorrar till och jag omfamnar henne och lägger henne mot mitt bröst och hon putar med stjärten så att den står rakt ut och jag skrattar ljudlöst och tittar på Amanda och jag älskar det så mycket. Och så lämnar jag över henne till Amandas bröst. En tradition i det lilla som jag håller av. Men nu sitter jag här i min absoluta ensamhet och tittar på TV4. Jag längtar till mina tjejer. Jag tar bild nummer fyra, tack för hjälpen.