Det är lika bra att erkänna det – min dotter har ett jävla humör. Det är alltså inte så att hon är allmänt skrikig, direkt. Jag menar, hon ligger inte och tjuter i timmar utan just någon anledning. Istället får hon små korta vansinnesutbrott. Hon exploderar i ett raseri så vilt att man får känslan att hon vill utplåna jorden och förgöra mig och Amanda. Dessa utbrott är mycket svåra att förutse eftersom det krävs så oerhört lite för att trigga igång dem. Det kan handla om något så enkelt som att hon tappar nappen. Jag har en bild av att en genomsnittsbebis vid napptapp börjar gnälla och gny lite grann och så går man fram och gosar och säger “ojsan, har lilla älsklingen tappat nappen” och så stoppar man tillbaka den och då är allt frid och fröjd igen. Men Charlie. Hon är inte klok. Om hon tappar nappen exploderar hon omedelbart. Det innebär jordens undergång, världskrig. Hon slår i raseri med sina händer omkring sig och tittar hatiskt mot oss. Vi rusar fram i panik och försöker stoppa tillbaka nappen i hennes mun. Det skulle vi inte gjort. Det försöket ser hon som en ren jävla provokation. Hon vill inte ha någon napp, hur kunde vi tro något så jävla dumt? Och så blir hon bindgalen. Topp tunnor rasande. Sjövild. Man avlägsnar nappen och när hon ser den försvinna blir hon helt jävla rasande. Hon vill ju ha nappen!

Så tystnar hon efter en halv minut. Har helt glömt nappen. Bryr sig inte om den. Ligger och jollrar och ler och ser mysig ut. Jag och Amanda står stilla och rädda och tittar på henne.

Den här bilden togs alldeles innan ett utbrott av detta slag. Amandas syster Hannah lämnade över Charlie till Amanda som försökte rätta till mössan, det hamnade lite på sned över pannan och då bröt helvetet loss. Jag skulle gärna visa en bild på det, men det var liksom inte riktigt läge att ta några bilder över huvud taget då, om ni förstår.