Det var lördag och då brukar jag se till att putsa skyltfönstret. Det måste alltid vara rent. Jag vill att kunderna ska börja kisa med blicken när de ser glasytan. Ta ett steg tillbaka i ren chock. De ska ropa HERREGUD, VILKET RENT FÖNSTER. HUR FAN HAR DET GÅTT TILL?

 

Och då måste man vara noga. Man har ju sin teknik. Man har ju blivit rätt vass på det här.

 

Amanda och Charlie följde med och som ni ser kan Charlie numera stå, bara hon får lite stöd. Jag vet inte vad ni tycker, men det måste ju vara OTROLIGT tidigt. Tidigare än alla era barn! Hon är ett geni, min lilla Charlie!

 

Jag gick in till henne, satte henne i min famn, pekade ut över de sorgligt tomma bokhyllorna i min butik och sa: ”En dag, Charlie. En dag ska allt det här bli ditt.”

 

Jag åkte ner till Magasin 7 i Frihamnen för att spela in en grej med Gry Forssell. Men Gry var upptagen med att genrepa Körslaget. Så jag fick sitta i kontroll-bussen och titta på Viktiga människor som satt där framför sina viktiga knappar. Sen åkte jag in mot stan igen.

 

Josefine ringde och sa att hon hade en kasse med böcker som hon ville donera. Jag satte av som ett skott till henne. Och titta vilka rariteter. Sidney Sheldon! Vad sa ni nu då?

 

Sen åkte jag och handlade mat till kvällen. Av allt detta blev det fondue. Och det började inte brinna. Jag minns en gång när vi åt fondue när jag var barn. Bordsduken tog eld. Det blev tumult. Jag blev rädd. Mamma rusade ner för trapporna för att hämta en filt att lägga över elden. men jag trodde hon rusade ner för trapporna för att FLY. Så jag satte efter. Jag struntade helt i mina bröder och pappa – om mamma flydde så skulle jag fly med henne. Sen blev det lite snopet när jag såg att hon dök in i en garderob, hämtade en filt och satte av upp igen. Då lommade jag efter. Jag kände mig som en dålig människa.