Jag var sist hemifrån imorse och jag glömde kaffebryggaren på. Jag blir inte upprörd över en sådan sak när jag sedan kommer hem och upptäcker att det doftar lite bränt. Jag inser att jag kanske får ställa mig och borsta rent bryggarkannan litegrann och sen är det inte mer med det. Jag förbannar inte mig själv. Jag tycker inte ens att det är förargligt. Min reaktion på detta är i regel: ”Jaha. Jag glömde kaffebryggaren på. Så kan det gå.”

Men för Amanda utgör det i stort sett slutet på hela människorasens existens. Idag när jag kom hem stod hon i köket med tom, anklagande blick och visade upp kannan för mig. Den var lite svart i botten där. Jag frågade varför hon stod och såg konstig ut med en kaffekanna i handen och då satte hon igång med sitt babbel om att lägenheter kan börja brinna, människor kan dö! Hon frågade om jag helt saknar ansvarskänsla i livet.

Och jag försöker att undvika konflikt i sådana lägen, så jag säger inte högt det jag tänker: att Amanda måste lära sig att förstå vad som är farligt i livet och vad som inte är det. Att hon måste lära sig att en kaffebryggare kan stå på i 200 000 år och det enda som händer är att man får stå en lite längre stund med borsten för att få bort det brända kaffet.

Det börjar inte brinna.
Ingen dör.

Skulle ni kunna berätta det för henne här i kommentarsfältet så blir jag tacksam.