Idag var vi på BVC för att vaccinera Charlie. Hon skulle få två sprutor, en i vardera lår. Jag fick hålla i Charlie medan barnmorskan injicerade. Den första sprutan gick bra – Charlie krek gällt alldeles kort och sedan var det över. “Nu kommer det att göra lite ondare”, sa kvinnan och så satte hon fart.

Charlie höll på att göra en kullerbytta i min famn av smärta. Som hon skrek. Och jag vände henne upp mot mig för att lägga henne mot mitt bröst och skräcken i hennes ögon, jag kan inte beskriva den. Hon tittade på mig förfärat, med stora ögon – det var en förtvivlad blick som sa: “Hur kan du göra så här mot mig? Jag trodde du var min pappa och att du älskar mig. Men den som gör så här mot mig kan inte älska mig. Varför har du svikit mig så?”

Jag gungade henne och smekte henne över ryggen där hon låg och hulkade. Till slut lugnade hon ner sig. Men något har hänt. Det känns som om det finns en hinna mellan mig och Charlie nu. Ett förtroende har brutits, en klyfta har uppstått och det kommer att ta många år innan den läker ihop. Jag är mycket ledsen för det.