Det var trevligt i Linköping! Det kom så mycket folk att de fick flytta hela föreläsningen till en större sal. Jag har stor respekt för de som väljer att komma på den här typen av föreläsningar. De väljer bort en kväll på krogen eller myskväll hemma, letar sig ut i kylan och kommer hit för att lyssna på när jag pratar i en timmes tid. Jag blir nervös av den tanken, för det känns som att jag måste ge dem något alldeles speciellt. Redigt folk var det också. Både gamla och unga.

 

Det satt en tjej i publiken med en t-shirt med trycket ”Who the fuck is Alex Schulman”. Hon såg lite läskig ut. Jag undrade om hon skulle bua och bära sig åt. Men hon satt vänligt och lyssnade.

 

Föreläsningen gick okej, men inte mer. Jag blev lite, hur ska man säga – stissig! Vet ni vad det beror på, det är så löjligt, en kvart in i föreläsningen såg jag hur en av kvinnorna som satt längst fram tittade på sin klocka. Jag fick panik. Jag kände att jag var tråkig, att jag höll kvar dem, att de ville åka hem. Så jag skyndade på min föreläsning. Sen sprang jag till tåget för att hinna hem och fira Amanda som har namnsdag. Älskade Amanda, vad jag saknar henne. Och Charlie ligger och snusar nu, men klockan 23 vaknar hon och då ska jag mata henne.

Nyss på tåget blev jag utsatt för en lustigkurre på tåget. Min biljett viserades av parant kvinna. Hon tittade förvånat på min biljett, mönstrade den länge och sa: ”Men du ska ju till Stockholm.”

Ni kan förstå min instinktiva skräck. Jag har tagit fel tåg! Jag svarade nervöst: ”Ja?” Och hon tittade på mig och sa ”men lilla vän…” och så var hon tyst i någon sekund, log och sa: ”Då är du på rätt tåg!”

Och så skrattade hon och jag skrattade också. En lustigkurre. Det var roligt.