När jag var sju år hände något allvarligt hos tandläkaren. Hon skulle borra, men slant på något sätt och borrade upp ett snitt i mitt tandkött. Det gjorde kanske inte så ont, men det kom väldigt mycket blod. Jag minns den absoluta chocken när jag böjde mig mot runda vasken och såg rött blod mot vitt porslin. Jag fick ett extra bokmärke av tandläkaren efteråt, men det spelade ingen roll – från den dagen och framåt var jag rädd för tandläkaren. Och jag gjorde vad som stod i min makt för att slippa gå dit.

Jag ljög för mamma och pappa. Så fort det blev dags för tandläkaren sa jag att jag var sjuk, så att de fick ställa in. Gång på gång undvek jag tandläkaren genom dessa lögner.

Till slut fick pappa nog. Olyckligtvis sammanföll detta med den gång då jag faktiskt var sjuk. Jag varskodde pappa om att jag hade ont i huvudet, att jag kände mig alldeles yr och vimsig, att jag knappt kunde gå rakt. Då röt pappa: “Nej, nu räcker det! Nu går du till tandläkaren, hör du det! Nu går du dit!”

Det fanns inget utrymme för argumentation när pappa sa till på det där sättet. Med darr på underläpp tog jag på mig min halsduk, min jacka och gick ut i svinkylan. Det var en ganska lång promenad till tandläkaren. Jag minns att jag raglade som en berusad. Febrig och yrande. Ramlade ett par gånger, reste mig och gick vidare i snön. Till slut kom jag fram. Kvinnan borrade, när jag blundade såg jag märkliga formationer. När hon var klar sa hon att jag skulle resa mig och jag minns att jag tänkte att jag skulle vilja sova en stund där i stolen innan jag gick hem.

Jag fick ett bokmärke och gick hemåt. Det var värre nu, svårare att gå rakt. Jag var så väldigt yr. Jag koncentrerade mig på stegen, fantiserade att det var 2 000 stycken kvar innan jag var hemma och så räknade jag. Men jag tappade bort mig och fick börja om. Jag klarade bara några hundra meter. Jag kände att jag var tvungen att vila. Bara en liten stund innan jag gick vidare. Jag lade mig i en snödriva bakom en buske vid vägen. Jag somnade där. Jag låg där i många timmar.

Mitt nästa minne var pappa som stod gråtande över mig och skakade om mig. Det var plötsligt mörkt. Jag minns att pappa sa ”älskade barn”. Pappa bar mig på sin axel i mörkret. Jag orkade inte prata, men jag minns att pappa grät och grät.

Senare på kvällen. Jag låg nedbäddad i sängen. Jag hade fått nya Kalle Anka. Genom väggarna hörde jag upp till köket. Mamma tröstade pappa, som grät och grät.