När jag fyllde 17 år kom min mormor på besök hem till oss. Hon drack en kopp kaffe med mamma i köket och rökte några munbloss på hennes cigarett. Jag minns att de pratade om Svenskans kniviga korsord. Innan hon begav sig hemåt sa hon “jo ser du, Alexander…” och började rota i handväskan. Jag var mycket spänd. Högtidligt tog hon fram en flaska champagne som hon placerade i min famn. “Den här flaskan ska du öppna när du tar studenten”, sa mormor.
    Mamma sa “oj, oj…OJ” när hon såg flaskan. Det var inte vanlig champagne – det var ROSA champagne. Jag begrep inte mer än att det var extra fint. Det blev viss uppståndelse. “Kom och titta”, ropade mamma. Pappa och mina bröder rusade till platsen och alla betraktade flaskan, kände på den försiktigt, förundrades och sa “oj”.

    Jag placerade den där flaskan på en speciell plats i kylskåpet. Jag gömde den bakom HP-såsen. Någon gång i veckan gick jag bort till kylen och tittade till flaskan där den stod. Jag vägde den i handen och drömde om studentdagen då jag skulle öppna denna rosa dryck och säga “får det lov att vara” till min familj som stod där uppradade och tindrande med glas i hand.

    Och månaderna gick. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan. Höga betyg i allt utom socialkunskap och matematik. Jag kom allt närmare min student. Det var en vårkväll. Mamma och pappa skulle ha gäster. Doft av fönsterputs från det rengjorda glasbordet i vardagsrummet. Pommes Pinnes i salongen, som man inte fick röra. Mamma rörde i såsen i köket och tog ett glas vin innan gästerna kom – hennes röda läppstift avtecknade sig på glaskanten. Pappas eau de cologne som en två meter lång doftsvans efter hans person. Minnet av pappas håriga ben när han stod i kalsonger och strök sina pressveck.  Mammas locktång som glödde i köket, så glömde hon sig, brände sig på armen och väste “helvete”. Samma känsla av förvirring som alltid när mamma och pappa tog på sig sina ytterskor alldeles innan gästerna kom. Vi barn skulle inte få delta i middagen, men mamma bad oss ändå att ta på oss en skjorta och hälsa artigt när gästerna kom.

    Och gästerna kom och vi hälsade artigt. Tittade i ögon och bockade djupt, som vi lärt oss. Pappa erbjöd sig att ta deras ytterrockar med en ton i rösten som var så inställsam att jag inte riktigt kände igen den. Blommor till mamma – “å, vad fina” – som hon genast satte i vatten.

    Och så stående samtal de vuxna emellan. Först trevande med inslag av pinsamma tystnader som genast i panik överröstades av ett VÄLKOMNA HIT, VAD ROLIGT!

    Jag minns att jag spelade data-spel på mitt rum. Plötsligt ropade pappa på mig: “Alexander!” Han kallade mig Alexander när vi hade gäster, annars Alex. Jag gick ut till vardagsrummet och där stod pappa med min champagneflaska i handen. “Vi tänkte fira din student nu”, sa han och gästerna tittade leende på mig. Jag förstod inte vad han menade. Öppnade munnen, men fick inget sagt.

    “Är det inte lämpligt att det är du som öppnar flaskan. Den är ju ändå din”, sa pappa och räckte den till mig. Jag stirrade på den en mycket kort stund, öppnade den sedan klumpigt, mamma fick hjälpa till. Korken flög i luften och mamma ropade “bravo” och tog genast flaskan från mig. Så fyllde hon allas glas och de höjde dem i luften och mamma ropade: “Grattis på studenten” och alla andra instämde. “Verkligen. Grattis!”

    Det fanns något som paralyserade mig i det där. Jag kunde inte formulera en enda invändning. Jag stirrade en stund på champagnen i deras glas. Den var verkligen rosa. Sen gick jag in till mig igen.

    Vi pratade aldrig om det där sedan. Jag borde ha tagit upp det, men det fanns något nästan skamligt i det.

    Många år har gått nu och jag skulle vilja se den här historien som en kuriositet, ett underligt minne från barndomen som passerat och försvunnit. Men vet ni att varje gång jag numera hör en champagnekork flyga så kan jag i en liten, liten stund bli så oerhört nedstämd.