Amanda ligger och sover och jag ska själv klä på Charlie och ta en morgonpromenad och sedan gå med henne till jobbet. Det är alltid så nervöst att klä på henne själv. Jag är så rädd att jag sedan ska träffa Amanda och att hon ska titta på Charlie och utbrista till mig: ”Nej, men Alex, vad har du tagit på henne egentligen? Grön tröja till gula bysser, det går ju inte.”

Jag försöker därför alltid ta det säkra före det osäkra. Jag riskminimerar. Grått är ju ingen färg över huvud taget, eller hur! Därför kan man väl inte göra misstag om jag klär henne i grått! Så måste det vara! Grå klänningströja och gråa byxor. Men så kommer jag att tänka på att Amanda någon gång sagt att man inte kan klä sig i samma färg från topp till tå såvida det inte är exakt samma färgnyans.

Och då står jag där och undrar: är det samma nyans av grått uppe och nere? Jag tänder en lampa för att se bättre. Jag böjer mig fram mot tyget, trycker det mot näsan, kisar med ögonen, jämför uppe och nere, nickar och hummar.

Vi säger så. Vi säger att det är samma nyans.

Precis när jag ska gå slås jag av en större och mer drabbande fråga: Är det grått över huvud taget?

Så viskar jag ”ÄH!” för mig själv och tar med mig min Charlie ut på stan.