Jag låg i badet imorse och läste DN. På nyhetssidorna läste jag något om Tsunamikatastrofen och den korrespondens som fördes via mail inom regeringskansliet alldeles efter katastrofen. De här mailen har varit hemligstämplade i några år nu. I artikeln läste jag att det nu finns ett förslag på att korrespondensen ska sekretessbeläggas i 70 år.

Och jag tänkte på 70 år.
Att jag är död då.
Att en sekretessstämpel överlever mig på jorden.
Att jag finns här i en blinkning och sen är jag borta.

Och då fick jag ångest av sådan fysisk art att jag inte kunde förmå mig själv att gå upp ur badet. Jag låg bara skräckstel och blundade. Och sen tanken om att jag måste tänka på annat.

MÅSTE TÄNKA PÅ ANNAT!
MÅSTE TÄNKA PÅ ANNAT!
MÅSTE TÄNKA PÅ ANNAT!

Jag kom upp till slut.