Någon gång har det hänt att jag lyckats lura Charlie. Som den gången när hon inte vill dricka bröstmjölksersättning och jag blixtsnabbt bytte ut nappen hon hade i sin mun mot nappflaskan och hon började suga i sig utan att själv veta om det. Över triumfer av detta töntiga slag har jag sedan kunnat känna mallighet i timmar. Jag har då känt att jag haft kontroll över mitt faderskap. Det är en känsla man gärna klänger sig fast vid en stund.

Resten av tiden känner jag mig vilsen. Charlie regerar över mig fullständigt. Det räcker med att hon öppnar ögonen och tittar på mig, som på bilden här, och jag vet genast att den här personen har tagit makten över mig. Den där blicken. Det där är inte ett par ögon som betraktat världen i 3 månader. Den där blicken ser ut att tillhöra en åldring som redan upplevt allt. Det där är en person som kan lära mig ett och annat.

När hon tittar på mig sådär ser jag inte en bebis som ligger tyst därför att hon inte lärt sig prata. Jag ser en människa som redan pratat så mycket i sitt liv att hon tröttnat på det. Nu väljer hon bara att betrakta.

Det där är en bebis som ser igenom vartenda litet felsteg jag tar som förälder. Och som sedan väljer att ha överseende med dem. Men hon dömer mig i det tysta. Den där blicken genomborrar mig på sådant sätt att det isar i mig, det är samma känsla som när man ska gå hemifrån och man stänger dörren och i samma sekund som den smäller igen inser man att man glömt nycklarna där inne och att man är utelåst.

Charlie har tagit makten över mig. Jag är förlorad. Det är ju underbart. Men det skrämmer mig också så att jag måste kippa efter andan.