Satt på middag häromdagen med sex eller sju vänner. Kommer att tänka på en lustig anekdot ur mitt liv. Jag har berättat den många gånger förut, men berättar den gärna igen för denna nya publik. Det är en riktigt bra historia, det får man säga. Den är lite skrytsam, kanske. Jag framstår som en ganska “skön kille” i den. Och jag märker det knappt själv, men för varje gång jag berättar den så saltar jag den lite. Den förvrids en smula för varje gång och till slut står jag där med lögn. Men jag berättar denna lögn inlevelsefullt och jag har känsla för dramaturgi, för jag har berättat den många gånger förut. Publiken sitter tyst och framåtlutad – jag har dem i mitt grepp. När jag levererar punchline är de alldeles till sig. De ropar och tar handen fr kinden och så. Jag har verkligen lyckats.

Men så säger min bordsgranne: “Men, Alex. Så gick det ju inte till.” Och jag vänder mig mot henne, känner osäkerheten sprida sig inom mig. Tänker-tänker-tänker. Och så kommer jag på det. Herregud. Hon var med den där gången. Hon var med när det hände. Hon vet att jag ljuger och hittar på. Jag känner hur jag blossar. Det går inte att komma ur det här greppet. Jag försöker febrigt att tala om annat. FÖRSÖKER TALA OM ANNAT!