Jag var på en bjudning häromdagen, en middag med bekanta och halvbekanta. Vi var åtta personer som alla kämpade tappert mot de pinsamma tystnaderna som alltid infinner sig innan vinet börjat verka. Så fort det blev tyst tittade alla ner i tallrikarna och precis när alla började känna KRAMPEN så exploderade någon frustrerat i ett nytt samtalsämne och alla kunde andas ut ytterligare en stund. Vi ansträngde oss verkligen för att bevara vår värdighet där vi satt. Jag vet sedan länge att den bästa medicinen mot den här typen av isande stelhet är att berätta en lång anekdot. Så jag gjorde det. För gruppens skull. För allas vårt välbefinnandes skull. Någon nämnde att han hade sett musikalen Mama Mia och tyckte att den var bra, en annan menade att Björn och Benny är världens bästa musikalskapare och en tredje invände och menade att det utan tvekan är Andrew Lloyd Webber som är världens bästa musikalskapare. Och då slog jag till.

    “Jag har träffat Andrew Lloyd Webber en gång.”

    Jag lät påståendet sjunka in. Det gav effekt. Så ljuvligt att känna hur alla blickas riktas mot en, triumf att förstå att de nu är i mitt våld, så härligt att känna att nu är det jag som bär den här kvällen framåt, jag har den gula ledartröjan och ni andra hänger efter. Det försiktiga slamret av bestick mot porslin upphörde, någon satte ner sitt glas, hela sällskapet böjde sig en mikromillimeter mot mitt håll för att lyssna. Och så talade jag.

    Det måste varit tio år sen, nej herregud, mer än så – 15 år sen! Jag var på Grand Hotel av någon anledning, jag tror jag skulle intervjua någon där. Jag steg in i hissen och upptäckte snart att jag delade den med en människa som på charmigt, lite grodliknande sätt liknade Andrew Lloyd Webber. Jag blev lite nervös, tittade ner i golvet. Kunde det verkligen vara han, mästarnas mästare? Till slut tog jag mod till mig och sa: “Excuse me, but aren’t you Andrew Lloyd Webber?” Mannen tittade upp, synade mig och sa: “Yes I am and I want to kiss you!” Och så fattade han tag runt min haka som andra fattar tag i soppskålar och tryckte sin mun mot min mun. Han gjorde det hårt, skäggstubb rev mott skäggstubb, mina tänder gnisslade mot hans. Chockad tog jag ett steg bak när han var färdig med mig. Han log, sa “good day” och lämnade hissen på sitt våningsplan.
    Stämningen runt middagsbordet när jag kommit till detta klimax, den var elektrisk! Magisk! Någon mumlade “herregud”, en annan satt tyst för att sedan brista ut i flatgarv. Och jag kände att det här gick så bra att jag ville förlänga känslan, så jag återupprepade: “Yes I am and I want to kiss you!” Och sällskapet skrattade igen, sa att “det var det sjukaste de hört”.

    Men jag såg också att en kvinna i sällskapet tittade på mig med ett snett leende. Som jag hatar dessa sneda leenden, de kan leda till vad som helst. “Men, Alex…”, sa hon. Det sneda leendet blev ännu lite snedare. “Så där gick det ju inte riktigt till, eller hur.”

    Tankearbetet där och då. Den febrila aktiviteten. Hur kunde hon veta att jag saltat storyn? Hon var väl inte med? Det kan hon väl inte… Men herregud, hon var ju med! Hon var ju min fotograf den där gången! Och jag kände hur allt föll samman. Mina kinder blossade, jag sa “eh…” och jag sa “öh…”, började peta i maten medan jag tänkte på något att säga. Men det kom ingenting, det fanns inget försvar, ingen förklaring. Jag hade ljugit och hon hade avslöjat mig.
    “Jag var ju med och jag såg i alla fall inte till någon kyss mellan er två”, sa kvinnan.
    Alltså, jag ville slå ihjäl henne! Jag stammade och mumlade, sa att jag ville MINNAS att han kysste mig och fotografen sa “okej…” och det blev alldeles tyst runt bordet. De övriga hade svårt att äta när en person runt bordet hade byxorna nere och visade rumpan.

    Jag skämdes länge för det där. Det är egentligen först nu som jag börjat känna något som skulle kunna beskrivas som en helig vrede. Den här fotografen tillhör en typ av människa som man måste motarbeta i alla lägen. En människa som inte förstår vikten av en god historia. En människa som inte begriper att ibland måste man salta sina anekdoter för att rädda stela middagar.