Jag lever, var inte ens nära döden. Det blev lite skakigt vid landningen, men det var verkligen ingen fara. Ska suta hålla på, ledsen att jag tar upp er tid. Nu sitter jag i min butik och tittar på hur en man konfunderat står utanför skyltfönstret och tar del av mina budskap. Han står i valet och kvalet: ska han gå in och ta en titt på skräpböckerna eller ska han vandra vidare i livet? Han står där länge och funderar, tittar på böckerna. Böjer sig fram. Tycker kanske att det ser lite egendomligt ut. Så går han. Och kvar sitter jag. Bra! Nu ska jag skriva! Jag måste producera en novell om döden. Har fått detta uppdrag av en fin tidning och tycker att det är mycket spännande. En novell om döden. Jag är så rädd för döden att detta är en text som jag måste skriva KISANDE. Måste skriva den och tänka på annat samtidigt, om ni förstår.

Döden döden. Tänker på mannen som stod utanför butiken alldeles nyss. Och jag kan inte låta bli att tänka på att det var döden i människokropp. Kanske stod han där med vild blick och funderade på om han skulle komma in och ta mig eller inte. Han stod där ute och dömde mig i det tysta. Vägde mig i sina skålar, övervägde på sina stela ben vad han skulle ta sig till med mig.

Han skonade mig, för den här gången. Men han kommer tillbaka, endera dagen.