Mannen på bilden är Jan-Olof Andersson. Han är tv-recensent på Aftonbladet. Han har hyllat och sågat människor så länge jag kan minnas. Jag tycker inte att han är särskilt bra på sitt jobb. Det har jag aldrig tyckt. En gång i tiden skrev jag ett inlägg om denne Andersson. Man kan säga att jag recenserade honom på precis samma sätt som han genom åren recenserat andra. Jag kunde tycka att det kunde vara en idé för honom att smaka på den medicin han själv dagligen delar ut. När han fick läsa mitt inlägg blev han alldeles bestört och förbannad. Han tyckte inte om att bli recenserad. Han krävde att jag skulle få sparken från Aftonbladet eftersom jag kritiserat en medarbetare. Man kritiserar inte sina medarbetare!

Det är ju struntprat. Man måste få kritisera vem man vill, även om vederbörande råkar arbeta på samma tidning.

Jag glömde snart den här episoden och gick väl vidare i livet, men under det senaste halvåret har jag åter haft anledning att fundera över denne Andersson. Jag har nämligen upptäckt att han på något sätt förföljer mig i sina spalter. Han nämner mig hela tiden. Alltså, jag menar verkligen HELA TIDEN. Vecka efter vecka. Det är intressant, särskilt med tanke på att jag faktiskt inte jobbar inom hans bevakningsområde TV. Men Andersson får in mig i alla fall. Ofta på rent uppseendeväckande sätt.

Idag skriver Andersson en text om Belinda Olssons insatser i Debatt. Och så nämner han att hon också deltar i Kanal 5:s underhållningsprogram Nöjespokalen. Ett program där förresten Schulman också är med. Och Schulman är jävligt okunnig!

Jag skrattar högt när jag läser det. Det är en helt otrolig koppling. Han har gjort det igen.

En liten del av mig är road av denna mani. Denna del av mig kastar sig över tidningen varje lördag för att se hur han fått in mig i sin text.

En annan del är lite mer betänksam. Det var tre år sedan jag skrev den där texten. Och den naglar fortfarande fast honom. Den spökar för honom. Det säger väl något om ordets makt och det faktum att det man skriver faktiskt kan göra andra illa. Andersson blev oerhört sårad av det jag skrev. Och han är det fortfarande. Det har fått mig att fundera. Även om jag med all logik måste ha rätt att recensera en recensent och även om det med all logik borde vara så att denne recensent måste acceptera att sådant händer, så finns det ett annat värde bakom allt det där. Det är att inte såra andra människor, oavsett vilket. Jag har en hel del kvar att lära här, men insikten är ett viktigt steg.

Jan Olof Andersson är inte sorglig. Han är sorgsen.

Min pappa läste alltid mina krönikor noggrant. Ibland tyckte han att jag var rolig och underhålande, men ibland lade han ifrån sig pappret, tittade på mig med sina vänliga ögon och sa: Tänk på att det finns en människa på andra sidan.

Jan Olof Andersson må ha fel i sak.
Han må vara oprofessionell i sin förföljelsemani.
Han må till och med vara dålig på sitt jobb.

Men han är ändå människa.

Jan Olof Anderssons elaka texter om mig gör mig inte arg. De gör att jag känner dåligt samvete och skuld. Jag har gjort honom ledsen. Och vi borde alla sträva efter att inte göra varandra ledsna. Beatles uttryckte det väl fint: ”Life is very short and there is no time for fussing and fighting, my friend.”