Jag sitter i ett flyg på Bromma. Snart lyftet vi mot Ängelholm. Jag har en dålig känsla. Det är en obehaglig atmosfär här. Jag har en känsla av att det kommer hända något fruktansvärt. Det har jag förvisso alltid innan jag flyger. Men det känns särskilt idag. Därför vill jag, skulle något hända, tacka för den här tiden. Hoppas ni hade det fint här. Jag älskar er. Kram alex

Någon gång har det hänt att jag lyckats lura Charlie. Som den gången när hon inte vill dricka bröstmjölksersättning och jag blixtsnabbt bytte ut nappen hon hade i sin mun mot nappflaskan och hon började suga i sig utan att själv veta om det. Över triumfer av detta töntiga slag har jag sedan kunnat känna mallighet i timmar. Jag har då känt att jag haft kontroll över mitt faderskap. Det är en känsla man gärna klänger sig fast vid en stund.

Resten av tiden känner jag mig vilsen. Charlie regerar över mig fullständigt. Det räcker med att hon öppnar ögonen och tittar på mig, som på bilden här, och jag vet genast att den här personen har tagit makten över mig. Den där blicken. Det där är inte ett par ögon som betraktat världen i 3 månader. Den där blicken ser ut att tillhöra en åldring som redan upplevt allt. Det där är en person som kan lära mig ett och annat.

När hon tittar på mig sådär ser jag inte en bebis som ligger tyst därför att hon inte lärt sig prata. Jag ser en människa som redan pratat så mycket i sitt liv att hon tröttnat på det. Nu väljer hon bara att betrakta.

Det där är en bebis som ser igenom vartenda litet felsteg jag tar som förälder. Och som sedan väljer att ha överseende med dem. Men hon dömer mig i det tysta. Den där blicken genomborrar mig på sådant sätt att det isar i mig, det är samma känsla som när man ska gå hemifrån och man stänger dörren och i samma sekund som den smäller igen inser man att man glömt nycklarna där inne och att man är utelåst.

Charlie har tagit makten över mig. Jag är förlorad. Det är ju underbart. Men det skrämmer mig också så att jag måste kippa efter andan.

Skriv förslag på en rubrik som ni verkligen skulle vilja att jag skrev en text till. Jag väljer ut en och så blir det nästa inlägg Oki? Varsågod!

Under Nobelmiddagen 2007 hamnade jag vid det som jag i efterhand valde att kalla “dödens bord”. Till höger om mig satt en professor i medicin. Hon var mycket stolt över sin forskning och ville gärna tala om den, men hon talade till mig som om jag vore en del i hennes läkarlag. Jag förstod absolut ingenting, nickade med viss finess i hennes konstpauser och hoppades att jag skulle komma undan. Till vänster om mig satt en Westerholm. Hon var mycket upprörd över att de stavat hennes namn fel på namnskylten – Vesterholm. Hon muttrade över det. Jag försökte tala om annat, men det slutade hela tiden med att hon stirrade på skylten: “Hur svårt kan det vara att stava ett efternamn rätt?” Mannen mitt emot fick jag ingen klar bild av. Han hade talfel, jag uppfattade bara vartannat ord han sade. Jag fick fylla i luckorna på ren fantasi, vilket gjorde att han framstod som smått befängd.

    Jag tänkte att jag kanske hade haft otur, att det omkring mig satt 1.300 saliga människor och upplevde sitt livs fest. Men jag tittade mig omkring och såg bara döda blickar. Frackklädda gentlemän som i tomt ursinne försökte konversera sina stela bordsdamer. En av de många pristagarna gick upp och höll ett tal på engelska och genast drabbades jag av tvångstanken att ropa: “Svenska, tack!” Jag fnissade mycket åt den tanken. Det var så tråkigt på den där festen att jag roade mig med liknande tvångstankar hela kvällen. Jag lekte med idén att be om ketchup till maten. Eller att upprepat slå med knytnävarna i bordet och ropa: “BÄSTA BORDET! BÄSTA BORDET!” Eller att resa mig upp och hålla ett spontantal. Det skulle sett ut, det.

    Jag led.
    Det var en lång gäspnings färd mot sömn.

    Och ärligt talat. Jag är glad att kunna säga att jag varit på en Nobelmiddag, men får jag frågan igen så måste jag avböja. Såvida det inte är Peter Englund som bjuder in mig och han händelsevis vill dela ut ett pris till mig på kuppen.

    Så läser jag om Fredspriset i Norge. Det verkar så festligt och avslappnat och intenarnationellt. Och jag drabbas av ett milt vansinne när jag tänker på att de tagit vårt pris. Det är ju här i Stockholm Obama skulle ha varit, inte i Oslo. Vad hände egentligen? När lade Norge vantarna på det här?

    Här i Sverige bänkar vi oss åter framför teve-apparaterna för att titta på när grånade män i frack äter middag. I Oslo uppträder Wyclef Jean och Will Smith för the president of the free world.

    Det känns inte rättvist.

Jag måste bara säga: mina besökare av den här bloggen är underbara. Idag kom en ung tjej in med en blomma. Hon ville ge mig den för hon tyckte så mycket om bloggen. Hon läser den varje dag och ville ge något tillbaka. Och jag som inte hade något kaffe, det var förargligt. Men hon lovade komma tillbaka, hennes dotter går på dagis alldeles i närheten.

Bakom i bild ser ni för övrigt min nya bordslampa. En krigare med ett spjut och lite så. Och jag älskar färgen på skärmen. Tydligen är den BRUN. Tydligen så ser den bruna färgen igenom min färgblindhet. Jag märker att jag helt omedvetet bara köpt bruna saker till min butik. Skrivbord, fåtöljer, matta, lampa. Allt är brunt!

Jag: Charlie?
Charlie: Va?
Jag: Förlåt, låg du och sov?
Charlie: Nej då. Ingen fara. Jag vilade lite bara.
Jag: Du, det var en grej jag tänkte ta upp med dig.
Charlie: Jaha?
Jag: Det har kört ihop sig lite idag. Amanda måste hjälpa sin mamma med ett ärende klockan två och samtidigt har jag ett möte med min chef på Aftonbladet. Vi ska förhandla om min lön.
Charlie: Okej. Vad är problemet?
Jag: Du måste följa med mig på mitt möte.
Charlie: Jag förstår det. Men hur är det ett problem?
Jag: Ja, det är ju att jag vet att du tycker att det är tråkigt när jag pratar länge med andra.
Charlie: Det stämmer. Jag blir lätt lite…vild av mig.
Jag: Precis.
Charlie: Jag kan lätt flippa i sådana situationer
Jag: Det kan du. Men jag måste verkligen ta det här mötet. Det är ju viktigt att jag drar in pengar till oss, eller hur?
Charlie: Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om just det.
Jag: Nej, och det kan jag förstå. Men skulle du kunna tänka dig en lugn eftermiddag idag för min skull?
Charlie: Nej.
Jag: Nej?
Charlie: Niklas Erik Johan. N-E-J. Svaret är nej.
Jag: Okej. Och varför inte det?
Charlie: Det har kört ihop sig lite för mig i eftermiddag också
Jag: Hur då?
Charlie: klockan 14 har jag sedan länge planerat att rensa bihålorna.
Jag: Rensa bihålorna?
Charlie: Just det.
Jag: Okej. Hur går det till?
Charlie: Man skriker och skriker och skriker.
Jag: Okej. Du kan inte skjuta på det till klockan tre?
Charlie: Nej?
Jag: Inte?
Charlie: Niklas Erik Jo…
Jag: …okej, okej. Jag fattar.
Charlie: Härligt.
Jag: Gud, vad du skakar på fötterna.
Charlie: Jag blir glad. Upphetsad!
Jag: Okej.
Charlie: Rensa bihålorna! Jag ser fram emot det!

Jag kom ganska tidigt till butiken idag. Tittade in genom rutan. Den lycka jag känner varje gång jag kommer hit. Jag kan inte beskriva den. Vet ni vad jag känner i hela mitt hjärta när jag öppnar låset, stiger in, hänger av mig, sätter på en kanna kaffe och slår mig ner i min stol? Jag känner: MIG ÄGER INGEN! Den här butiken är min värld och bara min. Jag kommer och går när jag vill. Jag gör vad jag vill. Ingen äger mig! Jag drack min första kopp kaffe och kände mig härlig och glad.

 

Jag fick min första riktiga kund. Hon öppnade dörren, sa lite trevande ”hej” och jag bara nickade till svar. Så gick hon runt en stund och tittade. Fastnade för en skräpbok av Helen Fielding. Hon frågade vad den kostade och jag tittade länge på boken och sa: ”Den där…” Och så dröjde jag. Sög på min egen tunga. ”598 kronor.” Hon tittade på mig som om jag vore rubbad. Och så frågade hon: ”598?” Jag nickade. Hon lade tillbaka boken i hyllan. Så vände hon mot dörren och sa ”tack så mycket” och jag svarade ”tack, tack”. Och så fortsatte jag att skriva på en novell om döden som ska publiceras i en tidning ganska snart.

 

Jag gick ett snabbt ärende och när jag kom tillbaka stod en kartong utanför. ”Med hälsningar från DN På Stan”, stod på en lapp. Jag placerade genast ut de fina böckerna i hyllan. Några riktiga godingar, bland annat en bok om spa, men nöjdast är jag med Stefan och Kristers bok. Tack, DN På Stan!

 

Så kom två bloggläsare och hälsade på. De hade med sig ett ofullständigt band om patentregistreringar från 1900-talet. De var så härliga och snälla, de här tjejerna. Det var roligt att träffa dem man skriver för.

 

Ännu en kvinna kom med Danielle Steel, som verkligen är en av skräplitteraturens grand old ladies. Jag blev väldigt glad. Hedersplats i butiken!

 

En bloggläsare som på pricken likande Josefine Sundströmkom med en hel IKEA-kasse fylld av skräp.

 

Och här fick jag en Fantasy-serie som jag hållit utkik efter ett bra tag. Tack, alla snälla och ljuvliga bloggläsare! Jag var lite sur på några av er igår. men jag inser att de flesta av er är riktigt fina, goda människor och jag är så glad att vi lärt känna varandra.

 

Pontus kom förbi. Han hade missförstått butiken, så han kom med en ljudbok. Han hade själv talat in den, skröt han.

 

Sen var det då dags! Klipptid hos Conny som har en den härligaste frisörskylten i stan: Hair Dimension by Conny. Jag undrade så: vem är denne Conny? Hur är han? Hur ser han ut? Hur tänkte han när han gjorde skylten?

 

Det här är Conny! Han berättade om skylten. Den har ”hängt med”, sa han. Han lät göra den 1987. Och han förstår inte varför han skulle byta ut den. Han är nöjd med sin skylt. ”Den gör sitt jobb.”

 

Conny var dessutom en riktigt bra frisör. Ganska dyr, förvisso, men skicklig. Conny! Vi ses snart igen. Kom förbi på en kanna någon dag! Vi bor ju ändå grannar.

 

Sen gick jag och köpte en matta i brunt och guld. Jag gillar brunt och guld, det visste ni kanske. Sen tog jag en kopp kaffe i den vänstra fåtöljen och njöt av att vara omringad av brunt och guld.

 

Och nu går jag hem. Jag stänger tidigt idag. Jag vänder mig alltid om och tittar in innan jag stänger och låser. Det är så fint här. Mig äger ingen!

Jag ringde Amanda och sa att Charlie hade feber. Hon blev genast oroad och frågade hur jag kunde veta det. Jag sa att hela stan har feber. AIK-feber. Och så fnissade jag hysteriskt!

Jag kände mig på sådant bushumör imorse att jag tog på Charlie AIK-dressen fastän det inte är matchdag. Förlåt, ni kanske inte hört reglerna gällande dressen som Amanda satt upp? Den får hon bära endast under matchdag. Men jag tänker att det är lite AIK-guldfeber varje dag numera, så jag kände att det kunde vara på sin plats. AIK håller nämligen på att vinna SM-guld i fotboll.

Och Charlie älskar dressen. Hon blir liksom på lite bättre humör. Hon jollrar lite högre, gör lite skarpare pruttljud och skriker nästan inte alls.

Vi tog en söndagspromenad igår och då tänkte vi att vi skulle ta bilder med den nya kameran. Här är Amanda i Humlegården.

 

Vi stannade en kille och bad honom ta en bild på oss.Den blev väldigt fin, tycker jag.

 

Vi tackade fotografen, men han ville ta en bild till. Bara på Amanda. Jag fann det hela konstigt, men lät honom hållas. Så tog han den här bilden.

 

”Får jag se ett leende”, sa den konstiga mannen. Och så tog han en bild till. Men då avbröt jag, sa TACK-TACK och tog kameran ifrån honom. Märklig typ.

 

Sen tog Amanda en bild på mig. Där ser ni Amandas skugga, förresten.

 

Sen gick vi ner till Nybroplan och stannade en till kille. Han tog den här bilden. Sen lämnade han tillbaka kameran som vilken normal människa som helst. Jaha. Sen gick vi hemåt.

Sovtid: 4 timmar
Orsak: Genomgående Charlieskrik på oklara grunder
Åtgärd: Bröstmjölksersättning
Charlies repons: Fullständigt ointresse
Ytterligare åtgärd: Vagga, vyssja, viska ”såja, lilla gumman”
Charlies respons: Hon skrek högre
Tanke mitt i natten: ”Vaxpropp, kom tillbaka. Allt är förlåtet.”
Vad jag vill göra nu: Dö
Vad jag ska göra nu: Gå till jobbet