Jag fyndade två härliga skinnfåtöljer på auktion. Jag vill ha dem vid skyltfönstret. I dessa fåtöljer kan kunder kanske slå sig ner med en bok och läsa ett kapitel eller två i någon av de skräpböcker som finns att tillgå i hyllorna. Jag tycker att det är en trevlig service till kunderna. Men det får inte gå till överdrigt. Om människor dröjer sig kvar här ska jag ryta: ”Det här är väl för i helvete inget bibliotekt!”

Jag och Amanda passade också på att lära Charlie hur man för sig i vuxenmiljöerna. Vi placerade henne i en fåtölj och Amanda i den andra. Och så konverserade de artigt. Det hade det mycket trevligt.

Tyvärr blev hon så uttråkad efter en stund att hon föll ihop.

Charlie, alltså.
Inte Amanda.
Ni fattar.

Jag och Charlie vandrar ut i vinterkylan mycket tidigt på morgonen. Det finns inte en bil på gatan. Det är som Stockholm efter Bomben. Jag vandrar ner mot Humlegården, vandrar förbi en husse som står stelryggad och apatisk medan hans hund undersöker en lövsamling. Jag går förbi den där byggnaden som utgjorde Öhmans Varuhus i ”Varuhuset” och då tänker jag alltid på den där spanjoren med hästsvans, hur FARLIG han var, vad hette han? Juan? Nej, Carlos! Med läspande s-ljud! Farlige Carlos. Spännande Carlos.

Jag går upp på min gata, vackra Regeringsgatan. Det finns en antydan till gryning där i horisonten. Det här kommer att bli en kall och mycket vacker dag.

Jag går förbi en frisörsalong med den absolut mest bisarra skylt jag någonsin sett. Butiken heter ”Hair dimension by Conny” – bara namnet! Och den ser ut att vara designad i en Amiga. Det ser härligt ut. Där ska jag klippa mig! Hair Dimension by Conny, har du tid för mig idag? Det är jag som har butiken fyra portar upp!

Jag kan inte bara vandra förbi Brunkebergsbageriet utan att agera. Det ser så otroligt inbjudande, varmt och härligt ut. Jag måste stanna. Jag måste gå in.

Jag köper en choklad-längd eller vad det heter. Och en macka med prickig korv! Och en latte.

Jag kommer fram till min älskade bokhandel. Oj! Jag har glömt lampan på över natten. Herregud. Tur att det inte började brinna!!

Ser ni att jag fått ett nytt skrivbord. Jag tycker om det därför att man kan ha böcker i fronten av det. Det måste man tänka på som butiksägare, att varenda yta är en möjlig försäljningsyta. Varenda kvadratcentimeter där inne går att sälja på.
Varenda.
Liten.
Yta.

Jag sätter mig, kollar lite mejl, äter min fralla och sen ropar Charlie att hon gärna skulle säga hej till publiken. Så jag tar upp henne, tar en bild och vi säger båda: GOD MORGON!

Amanda är ute och äter middag med vänner och jag sitter här hemma och tittar på Charlie när hon sover. Jag slås av en snabb tanke, säg till om ni håller med.

Vi är alla störda människor. De flesta av oss kan hantera dessa störningar, vi lider inte av dem och vi låter inte andra lida av dem. Men de finns där – djupt rotade beteendemönster som aldrig går ur oss. Skeva uppfattningar om omgivningen som går så långt tillbaka att de inte längre är intellektuella – de är instinktiva.

Vi är alla störda någonstans, på något sätt. Jag har börjat förstå att dessa störningar på ett eller annat sätt är sprungna från barndomen. Medvetet och undermedvetet har vår barndom, vår uppfostran och våra sammanhang när vi var små påverkat och format oss som människor. Vi blir precis lika störda (eller icke-störda) som våra föräldrar. Det går i arv. Vi blir som våra föräldrar.

Jag har insett att mina och Amandas störningar kommer att överföras till Charlie. Vi kommer, precis som alla goda föräldrar, att arbeta hårt, att KÄMPA för att vara bra föräldrar och att hålla Charlie ren och vacker – oförstörd. Men på ett eller annat sätt kommer det ändå bli så att vi skadar henne.

Min slutsats. Vår uppgift som föräldrar är denna:
att se till att skada våra barn så lite som det bara går.

Det kan ju tänkas att några av er har skräpböcker hemma som ni planerar att slänga. I så fall tycker jag att ni ska skänka dem till min bokhandel SKRÄLITTERATUR. Här får böckerna den plats de faktiskt förtjänar.

Om ni har böcker ni vill bli av med så kan ni väl skicka ett mail på alex@schulmangruppen.se. Berätta vad det är för böcker – jag är noga med att det verkligen måste vara skräplitteratur!

Jag har köpt en spegel till butiken. Jag tänkte det kunde vara en kul leksak för Charlie. Jag bullade upp med en filt, som BVC-tanterna säger att man ska göra, och placerade Charlie framför spegeln. Först förstod hon inte vad jag sysslade med – varför skulle hon ligga där på mage över en filt och se dum ut? men så upptäckte hon sig själv och fann sig själv vara mycket intressant. Gav först en avvaktande blick till bebisen i spegeln och denna besvarades genast på samma sätt. Det tyckte Charlie var så häpnadsväckande att hon brast ut i ett leende. Också det besvarades av bebisen i spegeln. Charlie blev så paff att hon skrek rakt ut.

Sen tröttnade hon på sig själv. Hon tröttnade på alltihop. Hon började gny och sedan skrika och sedan blev hon alldeles utom sig av sorg. Jag lyfte upp henne och sen samtalade vi om det. ”Vem var det där i spegeln då”, sa jag med bebisröst. Och så sa jag det om och om igen.

Ja, vem var det där i sepgeln då?
Ja, vem var det där i sepgeln då?
Ja, vem var det?
Vem var bebisen där i spegeln då?
Vem var det?
Vem var det?
Ja! Vem var det, Charlie?

Då somnade hon.

Gott så!

Härligt.

Jag har nu haft öppet i tre dagar och jag har redan konstatera att det visserligen är trevligt, men att det är lite för mycket spring i butiken. Jag har därför kompletterat skyltfönstret med en extraskylt. DYRT!

Så att de förstår: här är det ingen idé att ränna. Här kostar böckerna på tok för mycket.

Så att det blir lite mindre spring.

Jag vaknar och sätter mig på sängkanten en stund. Tar sats inför dagen. Funderar på att resa mig och gå till köket, men obehaget inför att doppa fötterna i det kalla stengolvet gör att jag drar mig lite för hela projektet. Sitter kvar en stund. Jag hör hur du slamrar i köket. Det finns något demonstrativt i det där slamret, Jag märker det väldigt snabbt. Du lägger ner tallrikar i diskmaskinen med sådant buller att det måste vara med flit. Du stänger skåpdörrar med full kraft. Du har ett ärende till vardagsrummet och vandrar så att hälarna hamrar mot parketten. Du tycks mån om att jag ska vakna. Det finns en politik här, som jag ännu inte förstår. Har jag slarvat med något? Ska jag bestraffas?

Jag går ut i köket. Du har satt ägg på kokning, men båda har spruckit. Det rinner vitt, det är en sorglig syn, som kokade vita slangar i en kastrull. Jag blir irriterad. “Du måste sätta ner äggen försiktigt”, säger jag. Du svarar inte.

Jag kan inte äta ägg när det ser ut så här, säger jag.
Nähä. Men jag har inte kokat dem till dig. De är till mig, säger hon.
Jaha, säger jag.

Tystnad.

Då kokar jag egna ägg, säger jag.
Gör det, säger hon.

Jag tittar på henne.

Har jag gjort något fel, säger jag.

Hon svarar:

Vet du hur jävla trött jag är på att hitta dina jävla snusprillor överallt. Jag hittar dem i glas, på bordskanter, i krukor. Imorse hittade jag en på köksbordet precis när jag skulle äta frukost. Fattar du hur jävla äckligt det är? Hur jävla svårt kan det vara att slänga det i papperskorgen? Jag är inte din städerska, jag har ingen lust att plocka upp efter dig, plocka upp efter dig själv!

Jaha, men du då?
Vadå jag?
Ja, hur håller du själv på med dina grejer?
Vad menar du?
Du håller ju på lika mycket själv!
Med vad?
Äh, du vet mycket väl!

Vi sitter tysta en stund. Jag känner mig förorättad. Djupt störd över att behöva vakna på det här sättet. Vi går igenom de hårda orden för oss själva. Du sträcker efter en stund ut en hand mot mig. Jag tar den inte. Jag känner mig illa behandlad. Du säger “äskling…” och jag svarar inte.

“Nu äter vi ägg tillsammans”, säger du.
“Jag vill inte ha de där äckliga äggen”, säger jag.

Du drar tillbaka handen och skriker:

MEN SKIT I DET DÅ!

Jag svarar:

BRA!

Så går vi till våra respektive jobb, lättade att det dröjer 8 timmar tills vi ses igen.

Det är ljuvligt att ha barn, men tröttsamt. Efter en hel helg med Charlie är jag mycket tröttare än vad jag är efter en hel arbetsvecka. Det kan ni tänka på, alla ni män som kommer hem om kvällarna och blir sura på att era mammalediga fruar inte har tagit undan disken. Det är mycket mer än ett heltidsjobb att ta hand om en bebis. Och det är rena semestern att jobba.

Det är oförskämt och oförstående av männen att bli sura på sådana saker. Ert resonemang är att eftersom de är hemma hela dagarna så kan det väl inte vara så mycket begärt att de också gör det ena och det andra i hemmet. Men oftast är det för mycket begärt. Ni män som går runt och gnäller när ni kommer hem har inte förstått vad det innebär att ta hand om en bebis. Ni kanske inte är så närvarande som ni borde vara. Ni kanske borde tänka på det istället för att gå runt och klaga.

Om en vecka arrangerar Veckorevyn sin blogg-gala. Jag blev inte nominerad, men det bev däremot brorsan Calle. Jag skulle säga att Calle skriver en av Sveriges tre bästa bloggar just nu. Den är baske mig fenomenal. Ni hittar den på schulmania.blogspot.com.

Calle tillhör den minoritet av ”storbloggar” som inte tar ett öre i betalt för att blogga. Det tycker jag i sig är värt ett hedersomnämnande. Jag tror att Calle skulle bli glad om han vann. Kan ni inte vara gulliga att gå in på den där sajten och rösta på honom.

Tydligen måste man rösta i alla kategorier för att ge Calle sin röst. Det är idiotiskt, men ha överseende. Calle är värd detta.

Rösta HÄR!

Jag skrev ett inlägg om att ni skulle rösta på min brorsa. Aftonbladets moderatorer tog bort det. Jag kan för mitt liv inte begripa varför. Så här ser det ut i mitt administrationsverktyg: