Tre timmars bilfärd på E4 söderut och till slut är jag i Åtvidaberg. Åtvidaberg, vad vet man om Åtvidaberg? Ralf Edström är född här tror jag. Det är allt jag vet. Staden är fylld av rondeller, som om stadsarkitekten ville att det skulle vara lite ”klurigt” att ta sig in.

Biblioteket i stan har bjudit hit mig, de vill att jag kommer och talar om min bok. Bibliotekarien möter mig utanför. Jag är lite sen och hon är orolig och vänlig. Snabba steg upp för trappan och jag följer efter. ”Bokhandlaren sa att han skulle komma förbi och sälja din bok efteråt, men han verkar ha hoppat av”, säger hon och leder mig in. Hon frågar om jag såg något av stan när jag åkte in och jag svarar att det var så mörkt.

”Ralf Edström är född här vet jag”, säger jag.
”Nej, han är inte född här. Men han spelade här”, säger kvinnan.
”Jaså, var det så det var”, säger jag.

Vi går upp på scenen. På bordet där uppe finns min bok, ett glas vatten och ett headset. Hon ber mig testa ljudet och jag slår till mikrofonen så att det sprakar på så obehagligt sätt i hela salongen att publiken vrider på sig oroligt. Det uppstår sedan ett mummel.

Och så pratar jag om mig själv och om boken. Det är en trevlig stund. Efter 45 minuter är jag klar. Jag stannar kvar en halvtimme och pratar med en skoltidning. Bibliotekarien vill att jag bor på hotell i stan, men jag vill hem till min familj. Det är min regel för sådana här resor – jag åker gärna, bara jag kommer hem till min familj på kvällen.

Jag sätter mig i bilen och kör i totalmörker mot stockholm. Lyssnar på P1. Nervös för imorgon. Då ska jag göra min premiär som programledare för ”Schulman i P1”. Jag funderar på manus och två gånger stannar jag vid vägrenen för att göra någon anteckning som jag inte vill glömma bort.

Jag ökar fartende sista tio milen så att jag sa hinna hem till 23 då Charlie får mat. Jag hinner. Charlies ögon glittrar också när det är mycket mörkt. Nu ligger hon och sover här bredvid. Det gör Amanda också. Jag går igenom mina anteckningar från vägrenarna, men de bär inte hälsans tecken och jag kastar dem åt helvete.

Och så försöker vi igen.