Jag kommer till butiken och tycker genast att det luktar lite underligt. Jag ställer mig i dörröppningen med näsan högt och drar in, ser lite märkvärdig ut, som en vinkännare.

Trevar mig fram till kaffebryggaren och upptäcker att den stått på hela helgen. Tittar ner i kannan, ser de sorgliga resterna av det som en gång var mitt fredagskaffe. Tar en bild på sörjan och skickar till Amanda, som tidigare klagjort för mig att om man lämnar bryggaren på SÅ BÖRJAR DET BRINNA!

Jag skriver till henne: ”Bryggaren på hela helgen. Allting är i ruiner. Förkolnat. Det brinner ända ner mot Tegnérgatan i norr och Mästersamuelsgatan i söder. Men framför allt – butiken är förstörd. Mitt liv, min dröm – allt är borta. Det enda som finns kvar är kannan.”

Nu sitter jag här i triumf vid telefonen och väntar på att hon ska svara.