Sitter i min butik i skymningen. Jag har dålig belysning, jag måste ordna det. Det är skumt här, jag ser saker i hörnen som i själva verket inte finns. Det känns lite ruggigt. Det är så mycket jag måste ordna med innan jag går hem idag. För många saker. Jag är som brandmannen som står rådvill mellan eldhärdarna, kan inte bestämma mig vilken jag ska ta itu med först. Så jag gör ingenting alls. Jag bara sitter här och tittar ut genom skyltfönstret. Det är alltid roligast nu på sena eftermiddagen. Alla skyndar, går lite mer framåtlutade än normalt.

En kund kom in i butiken. Trevade sig fram längs väggarna, höll sig borta från min plats. Ville inte möta min blick.

Han tittade lite i hyllorna och berättade – med blicken hela tiden riktad mot boktitlarna – att han var hypnotisör. Jobbade mycket med muskelspänningar, sa han. Jag frågade om det var hokuspokus, och då sa han ”nej nej”. Och sen var det tyst igen. Så sa han ”jaha” och tog farväl.

Och kvar sitter jag med mig själv. Sätter på en kanna kaffe, lyssnar på det ljuvliga ljudet av det sista vattnet som gurglar sig genom apparaten, som den där salivsugen hos tandläkaren. Jag dricker kaffet starkare och starkare ju längre dagen går. Nu är det så svart att det inte ens reagerar på mjölken jag häller i. Det förblir svart vad jag än gör. Och så dricker jag och grinar med ansiktet, som efter starksprit.

Jag borde ta tag i något här. Men jag är så fullständigt obeslutsam. Sitter bara och stirrar ut på allt som fladdrar förbi där ute.