Jag är så glad att Charlie inte har ärvt mitt morgonhumör. Hon behöver inte en kopp kaffe innan hon ”kan bli människa” som det så täntigt heter. Charlie vaknar, upptäcker att hon är en människa och blir så belåten över det att hon ler.

 

Det går några sekunder och hon blir allt gladare. Det pyser från henne av eufori.

 

Så där håller det på. Hon ler och tinfdrar och gnistrar. Efter någon minut blir hon sur och börjar skrika, men det tänkte jag avstå från att redovisa här. Nu ska vi bara vara glada för den där första glädjeminuten.