Vi köpte en såndär, ja, vad heter de? En liten bil, kan man väl säga. Som hon kan gå runt i. Men när vi köpte den för tre veckor sedan så nådde hon inte ner till golvet med fötterna. Det var stor besvikelse både för henne och för oss. Men igår provade vi igen. Charlie förstod inte att hon skulle gå. Hon trodde man skulle suga på ratten. Hon trodde att själva sugande utgjorde attraktionen.

 

Amanda ropade på henne. ”Kom Charlie”, ropade hon. Men det hjälpte in. Och säg nu inte ETT ORD om vår matta, säg inte att den är ful. Den är inte ful! Vi tycker inte det! VI GILLAR MATTAN!

 

Så plötsligt fick hon fäste med foten och upptäckte att bilen rörde sig framåt. Stor upphetsning från hennes sida. Ännu större upphetsning från vår. Vi skrek som vildar!

 

Vi hoppade och gjorde gester, grimaserade och vevade med armarna och skrek KOM CHARLIE, JA, KOM HIT DÅ! KOM HIT DÅ! JA! KOM HIT MED LILLA BILEN DÅ! Och det gick! Den rörde på sig! Hon körde bilen. DU KÖR BILEN, skrek Amanda och rev av en liten tova av eget hår i all upphetsning. Hon sa AJ och jag sa HERREGUD VAD GÖR DU?

 

Sen firade Charlie med att dansa i mammas knä. Ett litet steg för Charlie, men ett stort steg för bebissläktet i stort. Aldrig förr i historien har en så liten bebis kunnat framföra ett fordon av den här typen av egen maskin. I vanliga fall måste barnet var 7 eller 8 år för att klara av det.